Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
den stora stenen, der Clara under en skuggrik hägg gjort sig
en liten torfsoffa. Sigrid viftade lifligt med sin hatt, men utan
att af Clara blifva bemärkt. Detta upprepade hon flere gånger
och sade slutligen:
„Hon måste vara mycket intresserad af någon bok, efter
hon ej rör sig. Vi vilja öfverraska henne“.
Sagdt och gjordt. Utan buller lade båten till, och de båda
unga flickorna smögo sig sakta, på några stegs afstånd följda
af den unge mannen, öfver den fina vårgröna gräsmattan fram
till Clara, men stannade nästan häpna på litet afstånd — och
den tafla de sågo var i sanning värd att betraktas.
På den låga grässoffan slumrade Clara med hufvudet stödt
mot den blommande häggens stam och omgifven af dess unga
grönska. I hennes ställning låg denna förtjusande gratie, som
blott barndomen eller den första ungdomen eger; de rika flätorna
af hennes mörkbruna ovanligt långa hår, hvilka hon vanligen
bar enkelt uppfästade på hufvudet, hade fallit ned och förhöjde
kindernas rosor på ett sätt, som ej det mest förfinade koketteri
kunnat efterhärma; ur handen hade hon fällt en bok — den låg
vid hennes ljusa klädningsfåll; på marken vid hennes fötter växte
några gullvifvor, och denna tafla af den störste mästaren belystes
klart af qvällsolen, som sänkt sig så lågt, att häggen ej mera
beskuggade hennes ansigte.
Flickorna vände sig mot Alarik, Sigrid lade sitt täcka
pekfinger på sin lilla körsbärsmun till tecken af tystnad, och
inseende, att han genom sitt korta dröjsmål redan gjort sig
skyldig till en ogrannlagenhet, den blott öfverraskning och
beundran kunde ursäkta, drog sig baron Alarik Vernersköld litet
dröjande tillbaka till stranden, der han snart undanskymdes af
en grupp ungskog och buskar. Hänförd af den förtjusande
bilden var han färdig att göra Sigrid, på hvars omdöme han
smått tviflat, fullkomlig rättvisa, åtminstone hvad den sköna
bondflickans yttre och nästan utan vidare äfven hvad hennes
loford om Claras öfriga person beträffade, ty det naturens
adelskap, hvaraf hennes yttre bar stämpeln, kunde icke vara en
mask, som dolde ett oädelt inre — det var ej möjligt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
