Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
Man hade kommit till närheten af uppgången från dalen,
då Agnes utropade:
„Det höll på att gå mig nu såsom ofta förut, men den
här gången skall ingen få skratta på min bekostnad, ty jag ser
nu tydligt vägen“.
Hon skyndade lifligt framåt, men gick förbi den rätta
klippremnan in i en annan, derifrån hon snart återvände en
smula mindre stolt öfver sin lokalkännedom, men nu voro de
andra försvunna.
»Sitt öde kan ingen undgå“, hörde hon Sigrids muntra
röst yttra, och snart var Agnes åter tillsammans med de andra
och på väg till — „Alperna“, såsom flickorna brukade kalla de
brant stupande bergen ofvanom den lilla dälden.
Utsigten öfver den vida fjärden med dess många större
och mindre holmar i förgrunden och öppen sjö längre ut, der
den nedåtstupande solen färgade vattnet i purpur och guld, var
hänförande vacker. Några båtar roddes långsamt öfver viken,
som var den närmast, från skogen ljöd på afstånd ett vallbarns
sång.
Tysta sutto de en stund och njöto med fulla drag af den
fridfulla skönheten omkring dem och grepos af det oförklarliga
vemod en skön utsigt, i synnerhet belyst af qvällsolen, framkallar.
Hvaraf skall man väl förklara denna stämning? Kanske den
verkas af en omedveten längtan till det sköna land, „der solen
ej går ned“, der ingen natt, intet mörker, ingen köld, ingen
död mer finnes!
För baron Alariks minne framkallade denna sommarqväll
lifligt en annan, den han förlidet år tillbragt på Rigi, ehuru den
anblick han nu hade framför sig icke liknade den utsigt han der
haft öfver „Vierwaldstädter See“, utom i den stämning af
helgdagsfrid, som äfven hvilat öfver densamma. Det var egentligen Clara,
som påminte om den själfulla unga engelska flickan, i hvars
sällskap han tillbragte den ofvannämda dagen, ehuru denna
likhet föreföll mera som en inre än en yttre, och sannt är, att
Claras fägring emot den unga Albionsdottrens täcka behag
liknade en strålande ros bredvid den blyga sippan, — men de
voro älskliga båda; deruti bestod deras likhet och olikhet —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
