Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
låg fredad för alla kalla vindar, hvarför grönskan på träd och
mark var lummigare och rikare der än annorstädes, och
gräsvallen öfverströdd med vårblommor, hvilkas täckhet dock ställdes
i skuggan af de skönt doftande gullvifvorna. Blommande häggar
snöade öfver de unga, medan de gingo omkring och besågo den.
„Fröken Rosenbergs lilla paradis liknar en förtrollad
park — här finnes ju ingen utgång, utom åt sjösidan“, sade
baronen, „likväl ser jag ej till någon båt, hvarmed ni skulle
kommit hit“.
»„Clara har kommit i en char, dragen af Cendrillons dufvor“,
inföll Sigrid.
»„Här finnes en utgång emellan tvenne klippor, men den
är väl dold och en oinvigd får ganska länge söka, ifall han ej af
en slump påträffar den; och detta har mången gång gifvit
anledning till skämt“. Dervid såg Clara litet skälmaktigt på
Agnes. „Men tillåt mig, baron Vernersköld, att rätta ett misstag;
min nära bekantskap med edra kusiner gör det helt naturligt,
att ni tilltalar mig som deras öfriga bekanta unga flickor, men
jag är en bondes dotter och har intet anspråk på frökentiteln“.
„Ni gör mig brydd“, sade baron Alarik och såg en smula
konsternerad ut — hvilket med hans verldsvana var något
sällsynt — „men jag ansåg mig ej fela, då jag kallade er så, som
hvarje bildadt fruntimmer med rätta kallas“.
„Kanske jag är alltför rättfram“, sade Clara, „men min
ursäkt är den undantagsställning, i hvilken jag genom öfverste
Ädelkronas godhet är försatt. Om äfven alla andra genom sin
välvilja visa mig, att de glömma det en ståndsskillnad eger rum
emellan dem och mig, bör jag inte glömma det. Titeln är mig
alldeles likgiltig för min egen skull, men mina närmaste skulle
icke taga det väl, om man kallade mig annat än jungfru. Min
slägt är en qvarlefva af bondearistokratin“, yttrade hon glädtigt.
Det behag, den finhet, hvarmed Clara sade dessa ord, voro
obeskrifliga, och baron Alarik tänkte ovilkorligt på Karin
Månsdotter, Blenda, orleanska jungfrun — alla utmärkta sköna qvinnor
af folket, men hvilken af dessa kunde väl jemföras med Clara!
Blott en krona syntes honom värdig att pryda hennes änne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
