Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
Denna afgjorde frågan genom att börja accompagnementet
till „Tuoll on mun kultani“. Clara sjöng den med sitt vanliga
behag och derpå: „Otaliga vågor vandra“ o. s. v.
Hvarför hon just kom att välja denna sång visste hon
icke, men hon sjöng den så skönt och uttrycksfullt, att många
af åhörarne, många som kanske i tysthet tyckt att hon,
bondedottren, ej hade något att skaffa bland dem, lockades till tårar
och aldrig kunde de förgäta den högväxta smärta flickan, som så
skön och allvarlig stod i fonden af salen i sin hvita höghalsade
klädning, hvilken var så enkel att icke ett band, en blomma
eller spets prydde den. Rummet var klart upplyst och omkring
pianot stodo några höga orangeriväxter; en stor utslagen
Callablomma vände sin hvita kalk åt Clara och många funno detta
nästan symboliskt — så hög och ren och — ensam, som Callan
stod hon der i denna stund. Öfver hennes hufvud hängde en
bladväxt sina fina nedslokande grenar lik en krona.
Friherrinnan såg sin son stå i dörren till verandan,
försjunken i betraktande af den sköna bilden, och modersögat såg
hvad modershjertat från första stunden anat. Och ett ädlare val
hade hennes son ej kunnat göra — om blott den ädla flickan
inte saknat „adel!“
Dansen började åter och fortgick till soupén. En
öfverraskning förestod derefter, ty Alarik hade i samråd med herrarne
Alm föranstaltat om raketter och bengaliska eldar, som
afbrändes på den stora planen framför verandan. De äldre åskådade
detta från verandan, de yngre af sällskapet begåfvo sig ut i
trädgården i den ljumma augustiqvällen.
Nu kom ett länge efterlängtadt tillfälle för Alarik att
obemärkt tala med Clara. Han följde henne och förde henne
afsigtligt ett stycke ifrån de promenerande och stillastående
grupperna. Han talade om den sköna sommar de tillbragt, om
sin förestående resa och att hans vistande i Sverige möjligen
måste utsträckas öfver vintern, ehuru han hoppades kunna
återkomma på senhösten. Clara fick då veta att Alariks far ärft
ett fideikommiss i södra Sverige efter en på våren afliden
aflägsen slägting, som varit den siste på svärdssidan af Vernersköldska
ätten i detta land, „likasom min far och jag äro det i Finland“,
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
