Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
far sett, egnat något annat fruntimmer — detta kunde icke
bortresonneras.
Clara dansade aldrig. Hennes säkra omdöme sade henne
att hon deri handlade rättast. I vännernas krets skulle hon, ung
och glad som hon var, visst gerna dansat, men då hade hon
äfven varit tvungen att göra det på de bröllop och kalaser dit
hon följde med sina föräldrar, och dertill kände hon ingen håg.
Genom att en gång för alla aldrig dansa undvek hon
ledsamheter och beskyllningar för högmod, eller att vara »storlett“,
som det hette.
Med danser omvexlade sång. Clara höll sig gerna i
skuggan då det var större sällskap på Linnarnäs; hennes fina takt
och den undantagställning hvari hon befann sig bjödo henne
det, men många sökte hennes angenäma sällskap och det föll
aldrig någon in att förbise en sådan flicka som Clara, huru
mycket hon än sjelf höll sig i bakgrunden. Hon hade också nu
förbehållit sig att icke behöfva sjunga solo, hvilket hon annars
på vännernas begäran ofta brukade göra, emedan hon aldrig
afslog att bereda någon ett nöje, som det stod i hennes makt
att skänka. „Kapellmästaren“, som studerande Alm på skämt
kallades, uppfordrade henne emellertid att med honom utföra den
vackra duetten: „O såge jag på nattlig hed, I stormen dig!“
hvilken de ofta sjungit tillsammans, och hon tyckte sig ej böra
afslå det.
»Det är ju icke att sjunga solo“, skämtade Agnes och
Sigrid, som gerna ville att alla skulle beundra deras vän och
visste, att ingen utan att gripas deraf kunde höra hennes röst.
»Detta är advokatyr“, menade Clara ej rätt nöjd, men
»kapellmästaren“ och de båda flickorna förde henne likasom i
triumf till pianot, der Agnes tog plats för att accompagnera.
Då duetten var slutad uppstod en andlös stillhet; det var
som om ingen vågat bryta den tystnad, deri så härliga toner
förklingat. Men snart var förtrollningen bruten, Clara bestormades
med tacksägelser och böner att sjunga mera. Det var henne på
det högsta motbjudande, men då öfverstinnan yttrade sin önskan
kom ingen invändning i fråga.
„Hvad skall jag sjunga?“ hviskade hon till Agnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
