Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
inristadt i hennes hjerta huru hon borde handla sin far värdigt
— han hade aldrig dagtingat med det rätta — hon skulle ej
heller göra det! Alarik fortfor:
»Jag älskar Clara, jag har bedt henne bli min hustru;
genom tant Anne Charlottes testamente har jag tillräckligt att
kunna bjuda min maka en sorgfri lott, och jag ville gerna njuta
en smula lycka, då den ler emot mig“, sade han med sänkt röst.
„I morgon talar jag med pappa“.
»„Det hade varit bäst om du kunnat uppskjuta dermed tills
vi kommit hem, ty jag fruktar att din far kommer att bli mycket
uppbragt och uppträden — i synnerhet i fremmande hus — äro
förfärliga“, sade friherrinnan sorgset, „men det går nu icke an.
En hemlig förlofning är hvarken dig eller din brud värdig“, och
nu gingo mor och son arm i arm ur rummet.
Nu bröts förtrollningen, som hållit Clara fången; hon
kunde båda röra sig och gråta. Hvad hon höll af dessa båda,
mor och son! Huru skulle hon ej velat älska och tjena den
milda modren som den ömmaste dotter. Men det kunde aldrig
så bli. Det var Gud sjelf som fört henne till detta rum och
låtit henne lyssna till detta samtal. Hon skulle aldrig träda
mellan far och son, nej aldrig! Men tänk om underverket dock
skedde — om fadren gaf sitt samtycke? „Ja då!“ och Claras
hjerta slog ett hårdt slag, men snart ljöd i hennes öron
friherrinnans hopplösa ton. Huru som helst, så måste hon göra
sin pligt. Alariks ord om hennes adelskap kommo för hennes
minne, hon kände att också för detta adelskap gällde regeln
»„Noblesse oblige“. I dottrens af folket hjerta uppsprang en
gnista stolthet: „Hennes fars dotter skulle ej tränga sig in i en
slägt, der hennes börd ansågs alltför ringa“.
Med glädjens rosor på kinderna hade Clara ingått i
rummet, snöblek och med ett fast beslut i sitt hjerta gick hon
derur.
Hon ville nu begifva sig hem utan att råka någon och
detta var lätt, då alla så väl husets egna som gästerna voro
på verandan eller i det gröna; i flickornas rum skref hon några
rader till Sigrid, deri hon sade, att hon måste skynda hem och
ej gaf sig tid att taga afsked annorlunda än genom denna biljett,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
