Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
som hon gaf åt fröknarnas jungfru, och begaf sig sedan obemärkt
ned till sjön, steg i en lätt ekstock och rodde hem.
Biljetten lemnades åt Sigrid och denna, som trodde att
Clara fått bud hemifrån, beklagade i Alariks och flere af
gästernas närvaro att de så plötsligt förlorat Clara, och intet vidare
yttrades i ämnet.
X.
På morgonen hade baron Alarik det af friherrinnan så
fruktade samtalet med sin far. Det gick till alla delar som hon
befarat, utom att det ej blef något stormande vredesutbrott; men
sjelfva gamle baronens lugn visade, att det var intet hopp att
han någonsin skulle gifva efter, om icke, som friherrinnan Elise
yttrat, „ett underverk skedde“.
»Jag hotar dig inte med min förbannelse eller att förskjuta
dig och göra dig arflös“, sade den gamle baronen nästan
hånfullt. „Sådant kan göra effekt på theatern. Du är och förblir
min son och egendomarne äro fideikommiss. När jag faller
undan, är du den siste och ende Vernersköld, och du blir den
förste som satt en fläck på ättens blanka vapensköld. Gör som
du vill, men mitt bifall ger jag aldrig — du är myndig och
behöfver det icke, du är förmögen, du kan undvara det — och
aldrig skall bondedottren som friherrinna Vernersköld träda inom
mitt hus “.
Och dervid förblef det. De innerligaste böner voro
förslösade, alla skäl mottogos med oföränderlig köld.
„Bättre att ätten utslocknar än att en vanbördig moders
söner bära dess namn“, voro baronens sista ord.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
