Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
brädet, körde Ulrik och hans kamrat hem ett väldigt lass
grön mossa, och infunno sig efter att hafva aflagt bluserna bland
oss andra just lagom till soupén.
Elsa hade rätt; häradshöfding Hjelm var verkligen vacker
och hygglig; han hade något så förbindligt och fint i sitt sätt
att skicka sig, att jag ovilkorligen kom att tänka på att uttrycket
»gentleman“ just vore det rätta att säga om honom. Många
andra tycktes vara af samma tanke som jag, ty hos alla, från
de stränga tanterna till lilla tioåriga Elli, var han en gunstling,
och det utan ringaste bemödande å sin sida, det såg man
tydligt.
Sent på qvällen, då jag redan var halft insomnad, väcktes
jag af att tvenne unga damer, hvilka bebodde samma gästrum
som jag, började en berättelse deri häradshöfding Hjelm var
hjelten. Utan min förskyllan fick jag således veta, att han varit
olycklig i kärlek; han hade i flere år varit fästad vid en ung
och mycket vacker, men fattig flicka i sin hemsocken,
„någonstädes åt Viborgstrakten“, men hon hade plötsligt „slagit upp“
och gift sig med en rik och gammal brukspatron, och detta hade
kostat så förfärligt på Bernhard Hjelm att han, som
öfveransträngt sig för att just för hennes skull fort taga grann examen,
sjuknat i hjernfeber och ännu sörjde den trolösa.
„Och huru kunde någon flicka vara så förskräcklig och
handla så oförsvarligt mot den söte häradshöfdingen!“ suckade
den känslofulla Saida L., och den andra unga damen suckade
litet i duett med henne.
Snart sofvo de båda ömhjertade varelserna, men jag låg nu
klarvaken och tänkte på hvad jag hört, undrade om den
hyggliga menniskan aldrig skulle låta trösta sig, samt huru den
trolösa varelsen kunde lefva för samvetsförebråelser, sedan hon
begått en så svart handling, och om hon kunde njuta af all sin
härlighet med ett så syndigt hjerta; och så somnade jag
slutligen under dessa tankar, hvilka småningom öfvergingo i orediga
drömmar. Det enda jag deraf erinrar mig är att jag tyckte mig
stå vid sjöstranden, just der solen lyste på vattnet, med näckrosor
i håret, och vid mina fötter knäböjde en riddare lik Sanct Göran
på en tafla, som vi ha hemma på Moisio, der han föreställes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
