Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
effekt, och de voro dessutom välbekanta med „Upp genom luften“,
hvilken melodi tant Emelie valt för sin morgonhelsning på
Ulrikadagen. Sångrepetitionen egde rum nere i lusthuset i
trädgården, för att det skulle vara en fullkomlig syrpris för tant.
Qvällen kom och vi foro ut i tvenne stora båtar för att
plocka näckrosor; enligt de stränga tanternas föreskrift måste
ett förkläde följa med i hvardera båten, och i den der Elsa och
jag sutto innehades denna otacksamma hederspost af den estetiska
tant Emelie, som visade sig vara en rätt snäll och god menniska,
så att jag började förlora min öfverdrifna respekt för henne.
För min barnsliga inbillning var det ändå någonting
extraordinärt att vara skriftställarinna, och det påstods tant Emelie vara,
ehuru ingen visste hvad hon skulle skrifvit annat än vackra och
omtyckta tillfällighetsverser.
Snart voro vi ifrigt upptagna af att draga upp så många
näckrosor vi kunde få tag uti, och deras långa stänglar slingrade
sig som ormar omkring oss till stort men för toiletten, ifall man
ej, som de flesta dock gjort, klädt om sig för utfärden.
Näckrosor funnos i oändlighet vid bäckens utlopp i insjön och vi
hade innan kort plockat så mycket att tant Emelie, som stod i
spetsen för företaget, förklarade det vara „mer än nog“. En
lätt dimma hade emellertid uppstigit från vattnet, en lätt
sommarskymning hvilade öfver land och sjö och allt föreföll så
besynnerligt och drömlikt. Näckrosorna påminte mig också om
min dröm, och jag tyckte det vara besynnerligt att jag så
der på förhand skulle drömma om dem, ehuru vi då ännu icke
talat derom.
Någon föreslog sång och Bernhard Hjelm, som varit tyst
under färden, ehuru det knappt märktes under det glada sorlet,
var genast med derom och snart ljöd Geijers härliga: »„Stilla
skuggor“ i den stilla qvällen; några stjernor tände sig på
sommarhimlen, tystnad rådde bland det förut så språksamma
sällskapet ännu länge efter det sångens toner förklingat, och raska
årtag förde oss hemåt.
När vi gingo upp ifrån båthuset var det första gången
Bernhard Hjelm och jag kommo i samtal med hvarandra. Det
var blott några anmärkningar angående den Tavastländska na-
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
