Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - V. Väckelsevindar och fridstörarstorm i stockholmslokaler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väckelsevindar och fridstörarstorm i stockholmslokaler
åter. Sången var denna: Till de renas och heligas hemland vi tåga.’ Då
man kom till refrängen: ’Vill du med? Vill du med?’ uppstod helt
plötsligt ett förfärligt larm. Hela publiken stämde in. Somliga skreko:
’Ja, vi gå med!’ Andra stampade med fötterna och förde ett
förskräckligt buller.
Aldrig i mitt liv hade jag varit så rädd, som jag nu blev. Jag blev så
utom mig, att jag icke hade en aning om hur jag kom ut ur lokalen.
Först då jag stod långt ute på torget, kom jag till sans. Det var det
värsta jag dittills varit med om.
Så slutade mitt första besök på Frälsningsarmén.
Men det skulle dock icke bli det sista. Så småningom fick jag flera
bekanta, som talade om Frälsningsarméns livliga och goda möten och
huru fallna människor där blevo upprättade. Jag beslöt därför igen att
börja besöka Armén. Under ganska lång tid gick jag ofta på mötena,
särskilt söndagarnas morgonmöten, vilka skänkte rik välsignelse. De
voro också minst bullersamma och mera passande för mitt sinne.»
När mötena voro avslutade och officerarna skulle bege sig hem,
följdes de ofta av en nyfiken och stojande folkmassa, mest ungdom.
Polisen hade då svårt att skydda dem från att bli nedtrampade och påbjöd
därför att de skulle åka från lokalerna till sin bostad. Man använde
först öppna slädar vid hemfärderna — det var vintertid —, men då man
icke i dessa var skyddad mot pöbelflockar, som trots poliseskort och
fastän det kördes i starkt trav, följde efter och bombarderade de åkande
med snöbollar och stenar, måste man anskaffa täckvagnar.
Även då majoren och hennes assistenter om dagarna hade ärenden ut
på gatorna, blevo de föremål för påträngande och obehaglig
uppmärksamhet. Folk lämnade butiker, verkstäder och bostäder för att rusa efter
och se på dem — det var ungefär som när brandkåren ryckte ut. Så fort
de kommo ut ur portgången, hördes ropet: »Se, där äro de!» och så
fingo de hastigt stor och besvärlig eskort. Ibland hände det att polisen
nödgades ingripa, följa dem från gård till gård och stänga portarna
efter dem.
När soldaterna började anlägga uniform, särskilt den mycket
förkättrade och förlöjligade bonnetten, så blevo även de utsatta för
smädelser och övergrepp ute på gatorna. Major Hanna Andersson berättar
en upplevelse, som är mycket intressant:
»Under den första tiden buro soldaterna ännu icke uniform, men
major Ouchterlony framlade snart på ett enskilt möte ett förslag om
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
