Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - V. Väckelsevindar och fridstörarstorm i stockholmslokaler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
att de borde bära en röd halsduk som ett yttre tecken på att de tillhörde
Frälsningsarmén. Hon inköpte några stycken sådana och visade oss
dem i ett soldatmöte samt uppmanade oss att bära dem. Det var
högröda, fyrkantiga halsdukar och skulle bäras i tresnibb. Det blev helt
tyst i lokalen, och många av de nyfrälsta sågo mycket betänksamma
ut vid denna anmodan. Jag ropade högt: ’Låt oss i Herrens namn göra
det!’
Sedermera uppmanade majoren oss kvinnliga soldater att bära
bonnett. När majoren framställde denna sak för oss, voro de naturligtvis
inte många, som visade sig ha mod att bära denna föraktade
huvudbonad, men ett par av de djärvaste lovade att försöka. Majoren
anskaffade så några bonnetter. De voro av filt, och med bästa vilja kunde vi
ej finna dem annat än högst anskrämliga. De som förut lovat bära dem
vägrade, sedan de sett dem, bestämt att taga dem på sig. ’Jag får inte
bära den för mamma’, sade en flicka. ’Jag törs rakt inte’, sade en
annan. Och majoren stod och vände sina bonnetter, som ingen enda
ville ta emot. Med viskande röst frågade jag en flicka, som satt bredvid
mig, om ändå inte hon och jag skulle göra ett försök. Då hörde jag
majorens röst: ’Hanna Andersson skall ha bonnett!’ —- ’Ja, vi äro blott
ett par, som vilja försöka’, svarade jag, och så steg jag fram och tog
en bonnett och satte den utan vidare på mitt huvud. Alla stirrade på
mig förskräckta och undrande om jag verkligen kunde ha mod att visa
mig så på gatan. Min kamrat tog helt tveksamt sin på försök. Och så
blevo vi de första soldater i Sverge som buro bonnetter, och om hur
det gick till vid vårt första försök att bära dem skall jag nu berätta.
Vi brukade ibland ha möten i en metodistkyrka på Söder, och det var
vid ett sådant tillfälle vi hade beslutat oss för att för första gången
taga bonnetterna på oss. Majoren och löjtnant Swenson åkte på polisens
tillsägelse släde till kyrkan, men vi hade att gå till fots till Slussen. Vi
hade emellertid inte gått långt, förrän vi voro omringade av en skara
råa människor, som följde oss med höga tjut och grova tillmälen. Vi
hånades och knuffades. Skaran växte, allteftersom vi gingo, och skränet
ökades. Min kamrats mod sjönk ned i skorna. Hon började storgråta
och sade till mig att om hon blott komme hem med livet, så skulle hon
aldrig sätta sin fot på Armén mera. Jag försökte att trösta henne, så gott
jag kunde, och att själv vara lugn. Men det var ingen lätt sak. Det var
ett riktigt tumult omkring oss, och polisen tycktes för ögonblicket vara
ur stånd att hjälpa oss. Plötsligt fick jag en ingivelse och viskade till
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
