Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - VIII. De första landsortskårernas öppnande och tidigaste strider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
förbud, som vi två dagar förut hört uppläsas för oss i vårt hem, hade
vågat hålla möten i den s. k. Frälsningsarméns bönesal efter kl. 9 på
aftonen. Vi erkände att vi gjort oss saker till en sådan överträdelse.
Därefter tillspordes vi, om vi hädanefter ämnade hörsamma polisens
befallning, någonting som vi förklarade oss ur stånd att kunna
efterkomma på grund av vår verksamhet. Efter denna förklaring å vår sida
upplästes domen för oss, vilken lydde så, att vi för var gång, som våra
möten fortsattes efter kl. 9 e. m., måste betala 300 kronor i böter
vardera. Sedan vi på sådant sätt fått del av utslaget, lämnade vi glatt vår
domare med den tillönskningen: ’Gud välsigne eder!’»
Kapten Toft fortsatte mötena. Resultatet blev att han efter en vecka
dömdes böta 300 kronor. Fortsatta överträdelser följdes av nya domar,
så att kapten Toft slutligen hade att i »ena bot» sona sin brottslighet
med 33 dygns fängelse. Trots att första bötesbestämmelserna voro lika
för B. O. och löjtnanten, förfor man mildare med löjtnant Konrad
Zan-din, som klarade av sin skuld till rättvisan med åtta dagars fängelse.
Kapten Tofts efterträdare, kapten August Karlsson, alias »Biskopen»,
blev också ställd inför rätta för brott mot polisbestämmelserna, som
dock sedermera upphävdes.
I detta sammanhang kan följande vara av intresse. Flera av våra
äldsta kårers lokaler fingo snart rykte om sig som veritabla »spökslott».
I dem drevo, sades det, onda andar sitt spel om nätterna. Förbigående
och närboende hade både här och där i armélokalerna sett och hört
märkliga ting under »spöktimmen» — ljuset brann, instrumenten ljödo,
trummorna mullrade, sånger, suckar och ångestskrin hördes, bänkar
vältes omkull etc. Lokalen i Norrköping var en av dem, i vilka det
spökade. Därpå hade man t. o. m. officiella intyg. På Vattengatan
patrullerande poliskonstapeln anmälde nämligen kårchefen för möten
vid midnattstid. Kårchefen försäkrade att han vid den tiden under de
avsedda nätterna hade sovit i godan ro. Men poliskonstapeln hade
tydligt hört sång och musik och dån, som om bänkarna vräktes ikull. Hur
kunde detta förklaras? Officerarna hade klart alibi, och inga soldater
brukade nattetid vistas i lokalen. Ja, poliskonstapeln och många med
honom voro snart på det klara med förklaringen — det spökade i
lokalen. Och sedan valde de nattvandrare som egentligen skulle gått
Vattengatan helst en annan väg till sitt hem.
Kapten Hanna Andersson, »Bergsprängerskan», var ledare på kåren
i två omgångar åren 1885 och 1886. Då hon började sin andra period,
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
