Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - IX. Andlig vårtid med sjudande liv och stark växtlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
för våra kamrater därute samt att de måtte återfinna vår döde kamrat.
Snart reste vi oss upp, förvissade, att Gud skulle giva oss det, varom
vi bedit, och våra blickar riktades ånyo mot kamraterna i båten. Se, nu
äro de tätt invid den plats, där mössan ligger. Vi vänta alla, att de skola
taga henne i båten, men nej. Först blotta de sina huvuden och böja sina
knän i båten, ropande till Gud om hjälp. I denna stund höras åtskilliga
röster från stranden ropa: ’Ja, de äro ett besynnerligt folk. Tro de nu
också, att de kunna bedja folk upp ur sjön? Det är ju omöjligt att
finna honom, när de äro mitt i strömdraget.’ I detsamma ankom
musikkåren, och skiljande oss från folket, skyndade vi oss upp på ett berg
för att med musikens toner uppmuntra våra kamrater därute. Just som
vi hunnit upp på höjden, ljöd ropet: ’Han är funnen!’ Nu börja de,
som äro i båten, att vifta, och musiken stämmer upp. Folket betraktar
med förvåning frälsningssoldaterna. Överallt höras yttranden sådana
som dessa: ’Det måste vara ett underligt folk.’ — ’Ja, om jag hade vetat,
att de hade en sådan Gud, hade jag nog för länge sedan varit ibland
dem.’ Visserligen var vår kamrat död, men han lever — lever för evigt.
Och glada voro vi, att vi funnit honom.
Sedan våra kamrater efter mycket arbete kommit i land, hopsamlades
i hast några bräder, varav en bår bildades. Med densamma i spetsen
tågade vi upp till en skogsdunge, där vi hade ett kort bönemöte. Det
var en underlig syn. Där ibland de allvarliga tallarna knäböjer en skara
män och kvinnor omkring en bår, där en man i Frälsningsarméns
uniform ligger död — eller sovande. Runtomkring står en massa nyfikna,
dock nu tysta och förvånade människor. Många gånger ha våra hjärtan
fröjdats åt de härliga vittnesbörd, som likt klockrena toner utgått från
denne ynglings läppar, och ännu i döden fick han vittna. Månget öga
tårades, och månget hjärta rördes vid detta stumma vittnesbörd om
människans förgänglighet.
I förra veckan, då han en dag samtalat med sin moder, som också är
frälst, hade han helt plötsligt sagt: ’Mamma, om du lever efter mig,
så låt mig få en hallelujabegravning!’ Han skall få det.»
Söndagen den 11 april skulle löjtnant Apelkvist frigivas, och samma
dag ämnade man föra sergeant Forsgrén till griftero. Major
Ouchterlony besökte samma dag Sundsvall tillsammans med miss Maud
Charlesworth och ledde högtidsmötena i samband med båda dessa händelser.
Hon berättar själv därom:
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
