Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XIV. Kvinnliga och Manliga sociala verksamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvinnliga och Manliga sociala verksamheten
EN BERÄTTELSE FRÅN HEMMET FÖR OGIFTA MÖDRAR.
Hon hade plats på en ångbåt. Ett ensamt flickebarn bland grova
besättningsmän. Då går det ibland illa. Och så gick det här.
När hennes tillstånd blev skönjbart och arbetsförmågan minskades,
ringde restauratrisen upp Skogsbo. Om flickan fick komma dit? »Hon
är välkommen», svarade föreståndarinnan. Och så kom Karna till
Skogsbo, Frälsningsarméns trevna och välsignade hem för fattiga, ogifta
mödrar.
Karna var tjugutvå år gammal, ett ensamt flickebarn, ingen vrå att
söka skydd i, ingen vän att vända sig till. Fadern irrade drucken
omkring på landsvägarna, modern arbetade nog, men brydde sig ej om
barnen.
På Skogsbo fick Karna ett hem bland de andra unga kvinnorna och
de små nyfödda barnen. I tre veckor var hon där, så nalkades stunden
då hon skulle föda sitt barn. Då fick hon på natten våldsamma
krampanfall och blev dödssjuk. Läkaren eftersändes och förordnade att hon
på morgonen skulle föras till barnbördshuset. En sjukvagn
eftertelefo-nerades — en dryg utgift för Skogsbo — och mera död än levande
bars hon ned i den. En av officerarna följde med. När de kommo fram
till barnbördshuset, var Karna död.
Några dagar därefter låg Karna i Karolinska institutets likrum och
skulle läggas i kistan, som stod färdig. Den kvinnliga frälsningsofficer,
som svept henne och ordnat för begravningen, försökte lyfta liket i
kistan, men orkade ej. Då bad hon en vaktmästare, som stod bredvid
och såg på, att hjälpa sig. »Det är inte mitt göra», svarade mannen.
Men frälsningsofficeren visste råd, och huru det nu gick till, kom den
fattiga flickans lik till sist i sin kista.
Två dagar därefter, klockan nio en sommarmorgon, fördes Karna
till graven. En fattigkista, en häst, en karl, en likvagn och så en
frälsningsofficer. Det var hela processionen. Var var modern, som glatt
sig åt sin lilla flickas första leenden? Var var fadern, som smekt hennes
barnahuvuds ljusa lockar? Var var »vännen», som viskat falskhetens
ord i hennes dårade flicköra? Var voro systrarna och brodern? Allt
hade samhällskvarnen och synden slukat.
Karlarna sänkte ned kistan i graven, och så talade frälsningsofficeren
några livets ord över den dödas stoft. Karlarna gräto. En sådan
likpredikan hade de aldrig förr hört.
Det var i juli, en morgon. Runt omkring lyste all sommarens fägring
och glädje. Och i graven låg en fattig flicka, som det gått illa för.
Och nu är historien slut, tänker läsaren. Nej, den är icke slut.
En vecka efter Karnas död kom en liten, fattigt klädd, sextonårig
flicka till Skogsbo. Hon hade en stor papperspåse i handen och frågade
efter Karna. »Jag är hennes syster», sade hon.
Officerarna måste säga henne att systern var död. Hon såg förskrämd
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
