Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XIV. Kvinnliga och Manliga sociala verksamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg,
ut och stirrade på dem. »Jag skulle gett henne den här påsen med
gott», sade hon sakta.
Hon var klädd i en smutsig blus och en mycket dålig kjol. Hon hade
nyss kommit ut från sjukhuset, där hon opererats för
blindtarmsinflammation. Under några dagar hade hon bott hos ett folk, som hon
fått hjälpa att sätta in innanfönster. Nu skulle hon söka sig plats.
Hon uppmanades att stanna några dagar och vila sig. Så såg man
till hennes toalett. Och så såg man till hennes person. Hennes huvud
var fullt av ohyra. Stackars irrande barn! Men hon blev ren och klädd.
Dagen därpå ringde det i telefonen, och en röst frågade i fall en
flicka, som hette Lea, och hade en syster vid namn Karna, kommit till
Skogsbo. Jo, det hade hon. — »Hon är en tjuv», fortsatte rösten, »och
har stulit en portmonnä med tre kronor hos det folk, där hon sist varit.»
Den unga flickan förhördes. Hon erkände genast. För en krona och
åttio öre hade hon köpt godsaker åt systern, en krona hade hon kvar.
Officerarna telefonerade till folket, där hon bott. De läto tala vid
sig och förläto henne. Lea stannade en tid på Skogsbo. Sedan fick man
en plats åt henne.
EN SLUMBERÄTTELSE.
»Mamma Anna» — smeknamnet på en av våra slumofficerare —
hade fått höra talas om ett hem, därifrån hustrun förts till sjukhuset
och där nio barn — alla under tio år — redde sig på egen hand om
dagarna, medan fadern var inne i Stockholm på arbete. Hon gick dit
och möttes av en förfärande syn av smuts och vanvård. Barnen i trasor
med frostknölar på de bara fötterna, sängarna bäddade med lumpor,
där ohyran frodades. Innan hon hunnit börja arbetet för att avhjälpa
eländet, kom fadern hem. Han såg avvisande ut.
»Jag vill inte ha någon hjälp», sade han kärvt. Och där kom ett
utbrott av bitterhet: »Jag har gjort vad jag kan — jag förmår intet
mer . . .»
Till sist gav han dock en butter tillåtelse: »Ja, ni kan ju göra det
då».
Och så började slumsystrarna att varje dag gå till detta hem. De
tvättade och lagade barnens kläder, de skaffade nya, snygga sängkläder
i stället för de gamla, som måste kastas bort; de ordnade överallt, och
till sist satte de till och med upp rena. vita gardiner för fönstren.
Barnen, som i början undrande åsett den förvandling, deras hem undergick,
visade snart sin glädje häröver. En liten tvååring skrek av fröjd,
välgång slumsystrarna kommo. Mannen sade ingenting, men när några dagar
gått, tog han sig en halv dag ledigt från arbetet för att laga upp
barnens skor och en del söndriga möbler. Han var tydligen smittad av
ordningsivern, även han.
Så kom den dag då modern, nu återställd — väntades hem från
sjukhuset. Barnen voro fulla av iver att hjälpa till med förberedelserna.
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
