Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XIV. Kvinnliga och Manliga sociala verksamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvinnliga och Manliga sociala verksamheten
Berättelsen om manliga sociala verksamhetens begynnelse i Sverge
är i korthet följande.
På försommaren år 1890 sändes dåvarande kapten Anders Grewéll till
England för att vara befälhavaren på frälsningsörlogsfartyget Vestalen
behjälplig att segla båten till Sverge. Efter en lycklig resa över
Nordsjön anlände »Vestalen» välbehållen till Göteborg, där Grewéll på egen
begäran avmönstrades. Då det endast var ett par veckor till kongressen,
i samband med vilken officersförflyttningen skulle äga rum, fick
kapten Grewéll stanna i Göteborg. Under denna sin vistelse i »rikets andra
stad» plägade han ofta om kvällarna vandra omkring på kajerna i
hamnen, studerande deras liv, som där sökte sin utkomst och framlevde
största delen av sitt liv. Ju mer han gav akt på dessa stackars män och
ju mer ban lärde känna av deras levnadsomständigheter, desto mer greps
han av deltagande med dem och av önskan att kunna rädda dem undan
ett till synes oundvikligt timligt och evigt fördärv. Det bör kanske för
undvikande av missförstånd sägas att den tidens »sjåare» i gemen voro
av en helt annan typ än vår tids väl organiserade och mycket
skötsamma hamnarbetare. Han hörde att de förtjänade ganska goda
dagspenningar men att dessa regelbundet offrades på Bacchi altare i
närmaste krog. Han såg dem sent om kvällarna komma raglande ned
emot kajerna för att söka sig nattlogi under en presenning, på en
varutrave, i ett skjul eller i en brädstapel, ombord å en pråm eller
varhelst i övrigt skapligt skydd mot väta och kyla kunde fås. Han såg
dem nästan fullständigt likgiltiga för allt annat än brännvin; de frågade
knappast efter mat och kläder, mycket mindre då efter andliga ting. I
omedelbar närhet av hamnen låg en frälsningsarmélokal, men där såg
Grewéll aldrig männen från hamnarna. Att något borde göras för dessa
män och deras likar i andra hamnstäder, den känslan brann snart som
en varm låga i kapten Grewélls själ, men hur skulle det göras, och
skulle han vara i stånd att taga något initiativ? Att de icke kunde räddas
genom vanlig evangelisk verksamhet, vars huvudsakligaste medel att
omvända var predikandet, det förstod han mer än väl. Dessa män läto
ju aldrig skuggan av sin kropp falla över en predikolokals tröskel?
Dessutom var det tydligt att här behövdes mer och annat än predikande.
Men vad? General William Booths genialiska sociala hjälpplan var
ännu ej känd — »I mörkaste England och vägen ut» utkom i
Storbritannien först i november nämnda år — och något arbete för fallna
mäns upprättelse hade Grewéll aldrig sett. Han kom emellertid snart
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
