Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XX. Femårsperioden 1903—1907
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
het skulle motsätta sig förändringar av vår konstitution. Ja, jag är
övertygad om att så skulle ske.
Ytterligare. Jag är personligen övertygad om att de principer och
metoder, som jag brukat så mycket av mitt liv att genomföra, äro de
allra bästa för Arméns syften och fortbestånd. Erfarenheten har så
bekräftat denna min övertygelse, att jag icke för ett ögonblick kan
omfatta tanken på förslag till avvikelse från gällande författning. Ej
heller kan jag tillåta dem jag insatt i höga ämbeten att bedriva en
verksamhet, som åstadkommer söndring eller omintetgör vår administration.
Jag försöker icke kontrollera tankar i edra huvuden eller känslor i edra
hjärtan, och ingen officer skall tro att vi ej kunna vara vänner, fastän
jag icke kan gilla hans eller hennes åsikter. Men jag motsätter mig
spridandet av sådana åsikter, som äro ägnade att sätta Arméns frid och
framgång i fara. Kärlek och förtroende är Arméns lag. Är det något, som
förorsakar en officer svårigheter, så må han avhandla detta med sina
överordnade. Finner någon något vara stridande mot hans samvete, så
att han ej längre kan vara officer, så må han draga sig tillbaka och gå
dit, där han kan arbeta. Men vi kunna icke tillåta officerare att utså
missnöje och otillfredsställelse i sina kamraters hjärtan. Jag litar på
att jag i mitt beslut att upprätthålla vad jag byggt upp skall erhålla
varje stabsofficers i Sverge allvarliga och lojala samverkan.»
Tyvärr gingo icke generalens förhoppningar i uppfyllelse, utan
reformrörelsen utvecklade sig till en beklaglig brytning, som vållade
Frälsningsarmén förlusten av några stabs- och fältofficerare samt
söndersprängandet av sex à åtta kårer. I efterklokhetens ljus förefaller det
som om denna sönderslitning icke skulle ha behövt ske. Framställandet
av reformkraven ansågs ingalunda av Arméns ledare som »högförrädisk»
handling. Flera av de framställda önskemålen skulle »reformvännerna»
så småningom ha fått se förverkligade, exempelvis frågan om
officerarnas pensionering och fastighetsfrågan, vilka båda nu äro lösta till
allmän tillfredsställelse. Och åtminstone flertalet av de begåvade och kloka
män som undertecknat petitionen torde vid noggrannare övervägande
ha kommit till insikt om sanningen i generalens ord att en radikal
omläggning av Frälsningsarméns konstitution av många skäl var alldeles
omöjlig att genomföra. Reformrörelsen borde sålunda, mänskligt att
döma, ha kunnat avvecklas utan söndring. Men komplikationer
tillkommo, som i hög grad försvårade läget och förde till en kris, vilken
»reformvännerna» ursprungligen icke lära ha avsett eller beräknat.
De omtalade komplikationerna voro följande: Major P. Andersson,
en av de två män som allmänt ansågos vara reformrörelsens ledare, den
som flertalet initierade menade vara den lilla gruppens »primus motor»,
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
