Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXII. Troféer och original
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
När eftennötet led mot sitt slut, steg tant Ahlenius fram till
mötesledaren och sade: »Herr kapten, hur är det med den store Läkaren, som
kapten har annonserat om, är han här och tror kapten att han skulle kunna
hjälpa en syndare som mig?» Hela puhlikens uppmärksamhet drogs till
tant Ahlenius, och mötesledaren och alla väntade med spänning på vad
som skulle ske. Samtalet fortsatte en stund, varefter tant Ahlenius böjde
sig vid botbänken med mötesledaren vid sin sida. Tant Ahlenius älskade
att uttrycka sig snirklat och formfulländat, och även i sin bön föll hon
icke ur sin vana. Officeren, som bad med henne, säger sig aldrig ha hört
en grammatikaliskt korrektare bön. Och likväl var hjärtat med i
bed-jandet, ja, bönen var ett nödrop från en själ, som kände sig förlorad.
Sådana böner hör Gud, och tant Ahlenius kunde därför, då hon reste
sig, säga: »Jag är viss om att Gud har hört mig!»
Den stackars synderskan hade blivit frälst, och ryktet därom spred
sig som en löpeld i staden och väckte allas förvåning och intresse. En
troende polisman sade: »Ja, har tant Ahlenius verkligen blivit frälst, då
är Gud sannerligen mäktig.» En annan polisman menade att hennes
omvändelse, om den bleve beståndande, vore så mycket värd, att den ensam
kunde ha varit betalning nog för Frälsningsarméns trettioåriga
verksamhet i staden. Men skulle hon bliva bevarad? Ja, t. o. m. somliga av
frälsningssoldaterna voro en smula ängsliga för den saken. Men Gud visade
sig mäktig, och tant Ahlenius blev beståndande. Någon vecka efter sin
omvändelse blev hon rekryt. Hon tog rekrytintagningen mycket allvarligt
och suckade, sedan passet lästs: »Min Gud, hjälp mig att hålla dessa
löften!» Någon tid därefter invigdes hon till soldat. Många ögon tårades
den kvällen, då tant Ahlenius, iklädd arméuniform, vittnade om fridén
och lyckan och kraften till seger i Jesu Kristi frälsning.
Om tant Ahlenius kunde det sedan sägas vad Jesus sade om synderskan,
som vätte hans fötter med sina tårar, torkade dem med sitt hår och göt
smörjelse över dem: »Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har
ju ock visat mycken kärlek.» I mötena var hon alltid redo att vittna och
sjöng ej sällan solo — i vittnesbörden hänsyftade hon på liknelsen om de
tio jungfrurna och uppmanade sina åhörare att se till att de hade olja i
sina lampor, ty Brudgummen kunde komma när som helst, och hennes
favoritsång var: »Farväl, o, värld, du kan ej tjusa mig.» Hon blev en
flitig bibelläserska och förebedjerska för kamrater och mötesbesökare.
Fru Ahlenius dog sjuttioåttaårig den 27 augusti 1928 och fick en
frälsningssoldats begravning. De sista åren av sitt liv orkade hon ej gå
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
