Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXIII. Frälsningsarmén förr och nu och särskilt dess förhållande till allmänheten, pressen, myndigheterna och de kristna samfunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
Säkert är emellertid att ett stort antal tidningar innehöllo lika illvilliga
som ovederhäftiga artiklar. En av orsakerna torde ha varit den
förtrytelse som det på vissa håll väckte att en framstående man presiderade i
ett av generalens möten.
Det torde emellertid ej vara otillbörligt att bakom denna frenetiska
tidningskampanj, liksom bakom den som fördes av en
stockholmstidning ett par år senare, ana dolda krafters spel. Knappast skulle de stora
och förnämliga tidningar, som här åsyftas, vid denna tidpunkt ha
angripit Frälsningsarmén såsom de gjorde, om de icke inspirerats därtill
av mot Armén direkt fientliga krafter. Därmed är ingalunda sagt att
dessa tidningar skulle ha låtit sig tubbas att handla mot sin övertygelse.
Hur som helst — med allra största tillfredsställelse kan nu konstateras
dessa tidningars vänliga inställning till Frälsningsarmén senare.
Vid årskongressen 1904 skrev Svenska Dagbladet under rubriken
»Blod och eld» en lång artikel, ur vilken vi klippa några rader:
»Det lär i år vara första gången, som Frälsningsarmén i Sverge fått
draga genom Stockholms gator med flygande fanor och klingande spel.
Bland många andra är även detta ett vittnesbörd om att mr Booths
socialreligiösa rörelse i vårt land genomkämpat de första svårigheterna och
vunnit ett mer eller mindre öppet erkännande hos allmänheten och
vederbörande myndigheter. Detta erkännande vanns ej utan årslång kamp. Det
fanns i salvationisternas uppträdande, i den form, vari de drevo sin
religiösa propaganda, så mycket, som stötte det svenska nationallynne!.
Denna larmande kult med skrällande trumpeter och dånande trummor, dessa
uniformerade män och kvinnor, dessa blodröda flaggor, dessa hysteriska
känsloutbrott — allt var så främmande för vår smakriktning och vår
uppfattning av huru en andaktsövning skulle försiggå. De åskådarskaror,
som nyfikenheten samlade, betraktade Frälsningsarméns religiösa
sammankomster som ett slags varieté, och myndigheterna spanade nitiskt
efter de tillfällen, som kunde uppsnappas, för att visa att de ej betraktade
salvationisterna med så särdeles blida ögon. Men åren gingo, och den
allmänna uppfattningen förändrades så småningom. De fördomar man
hyst veko inför de fakta man såg. Man lärde sig inse det offervilliga,
självuppoffrande arbetet av salvationisterna, man lärde sig erkänna detta
arbetes resultat, och man skänkte i synnerhet odelat erkännande åt den
del av verksamheten, som bedrevs bland samhällets olyckliga element,
bland fattiga och elända. I år fick, som nämnt, detta erkännande en
officiell prägel, då överståthållarämbetet, efter att år efter år ha avslagit
liknande ansökningar, lämnade sitt bifall till anordnandet av ett
demonstrationståg genom huvudstaden.»
De stridigheter som ledde till några få kårers utbrytning ur Fräls-
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
