Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Frälsningsarmén i Sverige 1932—1942 - 1939
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1938
för oss båda blevo de upplevelserna några av ungdomstidens starkaste. De förde
oss in i en ny, alldeles okänd värld, som kom skolans hägnade idyll att te sig
en smula overklig.
Eftersom vi ha kommendören här i dag, skulle jag vilja rent parentetiskt säga
att vad jag framför allt minns är de dagar, då han i dåvarande brigadör Larssons
skepelse hemsökte Hudiksvall. Han var en väldig predikare, men representerade
den tiden mera lagen än evangelium. Det milda, förlåtande skimret under
glasögonen fanns inte den tiden. Men det var lätt att se redan då att man stod inför
en man, som hade fältmarskalksstaven i ränseln.
överhuvudtaget var det som mest tog mig inom Frälsningsarmén just detta
personliga. Inte alltid skarpt skurna, starka, himlastormande personligheter. Sådana
växa inte på trän inom Frälsningsarmén heller. Men överallt trofasta arbetare
i vingården, milda, saktmodiga, uppoffrande människor, beundransvärt uthålliga
i kampen mot den andliga och materiella fattigdomen och de vilddjursinstinkter
som vi människor släpa med oss från mera primitiva skeden i vår tillvaro. Det är
denna uthållighet, som är det mest beundransvärda hos Frälsningsarmén, och det
är den som till slut också hemfört segern.
Frälsningsarmén stördes rätt långt fram i tiden av uppträden, som måste ha
gått de ledande officerarna mycket hårt på nerverna. Jag tror inte sådant
förekommer i våra dagar. Tålamodet, hängivenheten, offerviljan ha segrat.
Frälsningsarmén har vunnit en respekt inom hela samhället, som det i dag är en glädje för
en, som alltid trott på den, att kunna konstatera, en respekt, som även i hög grad
gäller formen för dess förkunnelse. Vår tid kommer utan tvivel att leva i historien,
på grund av de insatser som våldet och den råa styrkan höjt sig till under detta
skede. Den fest vi i dag fira visar att dock allt inte är våld, allt inte rå styrka.
Här har ett verk bestått i femtio år ock genom världskrigets järnålder, ett verk,
vars grund är mildhet och människokärlek, ett verk, som också just därigenom
kommer att äga bestånd, när de kanoner som maktviljan gjuter i dag för länge
sedan rostat ned.
Jag frambär Örebro stads tack till Frälsningsarméns kår på dess högtidsdag,
ett tack för allt det goda den verkat under dessa femtio år och en tillönskan om
en lång — eftersom jag inte tror att Frälsningsarmén sett sina bästa dagar —
och betydelsefull fortsatt verksamhet inom vår stad.
I samband med halvsekel jubileet i Värnamo avtäcktes en minnessten
på Norrhorja gård, där vår svenska armémoder, kommendör Hanna
Ouchterlony, såg dagens ljus för första gången.
Under mars månad avled i London kommendör Hugh E. Whatmore,
en av Frälsningsarméns äldsta, mest kända och högst skattade officerare,
bekant och älskad i vida kretsar även i vårt land. Som tre år gammal
officer sändes han år 1883 till Sverige för att bli dåvarande major
Hanna Ouchterlonys närmaste man. Han kom i lagom tid för att vara med
om de första svårigheterna i form av motstånd från myndigheterna, som
på grund av fridstöraruppträden utfärdade mötesförbud. Men han fick
också vara med om stora, härliga och betydelsefulla händelser, bl. a.
starten av Stridsropet, vars i första numret (september 1883) införda
programförklaring är skriven av honom.
Whatmore stannade denna gång i vårt land endast ett år, men återkom
år 1887 för en andra period. Hans djupt andliga, mycket allvarliga och
563
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
