Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Frälsningsarmén i Sverige 1932—1942 - 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1942
Det var stilla och högtidsmättat inne i armélokalen. En ren, klar atmosfär
strålade ut från plattform och läktare. Plattformsbröstet var draperat med vitt
kläde, och de två salvationistfanorna på var sin sida om kistan nedanför
platt-formen voro behängda med vitt flor — ej svart. Frälsningssoldaterna buro vita
armbindlar med rött kors och krona på.
Högtidligheten började med att de församlade togo upp sången Jag är en gäst
och främling, kårassistenten bad en bön, åter sång och till sist en betraktelse
av adjutant Sven Simonsson, tidigare kårchef på första kåren. Han gick ut ifrån
orden om den stora skaran, som står inför Lammets tron, i Uppenbarelsebokens
7 kapitel.
Det är himmelens verklighet vi ställas inför i dessa ord, sade adjutanten. Tror
du och jag riktigt verkligt på en himmel, så att det syns i vårt dagliga liv? Farbror
Norén gjorde det. Inte endast som en förståndssak, utan så att det syntes hos
honom. Han var en bönens man. När han bad, flammade ungdomens kraft i hans
bröst. Han hade lärt sig att bedja.
Så sjöngo strängmusikanterna en sång, och plattformssergeanten Olivia Olsson
talade till den bortgångnes minne. Vi har inte rätt att sörja, sade hon. Farbror
Norén är hemma nu.
Fanjunkare Hilmer Olsson höll också ett tal. Den nu döde var en trofast
och hoppfull man, sade han. Jag träffade honom aldrig klagande. Han sade alltid:
Gud skall hjälpa.
Därefter trädde kårchefen, major Ernst Lindberg, fram: God dag, farbror,
välkommen ännu en gång. I dag är det sista gången du är bland oss. Din röst
har tystnat. Men du predikar ännu i dag med din gärning.
Under det att psalmen Så skön går morgonstjärnan fram sjöngs, gick adjutant
Simonsson ner från plattformen och trädde fram till kistan, där den stod höljd
i den blå och röda arméfanan, och förrättade jordfästningen. Efter Fader vår
och Välsignelsen avslöts den innerligt högtidliga akten med att gemensamt sjöngs
Så tag nu mina händer.
I procession med tre fanor och musikkår fördes kistan sedan till
familjegraven på Västra kyrkogården. Här talade fanjunkare Hilmer Olsson för första
kåren, kapten Olga Lindén för slumsystrarnas första station och handlanden
Erik Eriksson för värd och hyresgäster, Betzensgatan 10. Till den bortgångnes
minne talade sonen, avdelningsförvaltaren Joel Norén, som också framförde
hälsningar från vänner på andra orter, bl. a. från fru överste Hielm och fru Augusta
Wanngård, född Lindblad, vilken sistnämnda tackade för den hjälp den
hem-gångne givit henne, då hon var nyfrälst. Han frambar även de anhörigas tack.
Sedan sänktes fanorna över griften, under det att musikkåren spelade Integer vitæ.
Till sist frambar musikmästare Adolf Pettersson musikkårens tack, medan denna
bildade häck. Major Lindberg lyste frid över griften.
Norén var vår till tjänsteåren äldste soldat. Den äldste i fråga om
levnadsåren, soldat Per Löfgren i Malmö I:a kår, fyllde 100 år den
7 december.
Lördagen och söndagen den 6 och 7 december höll Stockholms III:e
kår farvälmöten i sin gamla lokal, förutvarande »Wallmanska salongen»,
en i verklig mening historisk lokal.
I mitten av 1600-talet fanns på Södra bergen i Stockholm en
väderkvarn, som kallades »Mosis kvarn». Sannolikt är det denna kvarn, som
givit det nuvarande Mosebacke dess namn. År 1784 inköpte
källarmästare Peter Fogelmark en del av det vackra området för att där anlägga
ett värdshus. Så småningom uppväxte här ett stort teater- och nöjes-
585
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
