Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medför en »goodwill», som bland annat är
värdefull därför att den underlättar ett intresserande
av utländskt kapital i landets företag.
De ovan framförda avsnitten av Direktör Prytz’
föredrag ha utförligare behandlats såsom varande
av särskilt intresse för Sfärens läsekrets. Här
nedan följer ett referat av föredraget, som Svensk
Finanstidning publicerat under rubriken här ovan.
Den obestridliga återhämtning, som den
svenska industrien under de två senaste åren blivit
delaktig av, har för den ekonomiskt intresserade,
vilken endast varit i tillfälle att följa processen
utifrån, haft många dunkla punkter att uppvisa.
Man har från sådant håll ofta haft anledning
fråga sig, hur det i själva verket varit möjligt,
att den svenska industrien trots den skarpa
konkurrensen från länder med deprecierad valuta och
trots den belastning, som legat i de i jämförelse
med före kriget stegrade reallönerna, dock kunnat
upptaga kampen både på de in- och utländska
marknaderna, sätta allt fler av de arbetslösa
arbetarna i sysselsättning och dessutom i någon
utsträckning uppvisa överskott på driften. Att
förklaringen ej helt och hållet kunnat ligga i våra
skogsprodukters gynnade ställning på
världsmarknaden har ju blivit tydligt i den mån
återhämtningen börjat sträcka sig även till bl. a.
metall-och maskinindustrierna, vilka genom
konkurrensen från de valutasvaga länderna under de
närmaste åren efter kriget och de östra marknadernas
sammanstörtande först och svårast drabbades av
arbetslösheten.
Genom det föredrag, som i förra veckan hölls
på Nationalekonomiska föreningen i Stockholm
av chefen för ett av de största företagen inom
sistnämnda bransch, direktören för Svenska
Kullagerfabriken B. Prytz, kommo dessa dunkla
punkter emellertid på flera ställen i en mycket klar
belysning. Det råder på det hela taget intet tvivel
om att hr Prytz’ offentliga framträdande i denna
viktiga fråga är en av de mest anmärkningsvärda
händelserna i den ekonomiska debatten på mycket
länge. Därigenom att iakttagelserna och
slutsatserna begränsats till ett enda, men samtidigt
mycket stort företag, föredragshållarens eget, fick
framställningen strängt taget större
verklighetsöverensstämmelse och allmängiltighet än om den
hade omfattat ett vidare, men endast ytligt
rekog-noscerat fält. Man torde nämligen kunna utan
vidare antaga, att det icke blott är vår svenska
kullagerindustri, som genom omständigheternas makt
och en klok analys av den ekonomiska
arbetsmiljön letts till en starkare betoning av
driftsintensiteten, resp. omläggning från extensiv drift efter
tyskt mönster till intensiv amerikansk drift, utan
att även flertalet andra svenska industrier inom
samma bransch — och givetvis de flesta
exportindustrier — på samma eller andra vägar
kommit fram till analogt resultat. Det måste helt
enkelt vara så. Statistiken över arbetslöshetens
minskning månad efter månad inom dessa
industrier medger ej någon annan tydning. Det blir
härav klart, vilken goodwill den svenska
industrien som helhet taget äger i sina ledares
klokhet, kommersiella och tekniska skicklighet och i
deras förmåga att anpassa sig efter tidens krav
både i det ena och andra hänseendet i stället för
att förskansa sig bakom i längden ohållbara
positioner och sörja vad som varit.
Det största intrycket gjorde onekligen hr Prytz’
med så många för den enskilda företagsledningen
gynnsamma omständigheter motiverade
fasthållande vid pricipen om det fasta penningvärdet.
Han påvisade med ett ord, att det fasta
penningvärdet är praktisk politik, medan varje laborerande
med penningvärdet i inflatorisk riktning skulle
minska vår prestige i utlandet och därigenom
lägga hinder i vägen för vår exportindustris
organiska anpassning i de skilda länderna med
utnyttjande av respektive penningmarknaders
finansierings- och garantimöjligheter utan att dock
medföra någon varaktig lättnad av industriens
lönebelastning, alldenstund arbetarna, tack vare sin
genom depressionen bevarade organisation och
sammanhållning, skulle förstå att ofördröjligen
skaffa sig kompensation för reallönens reducering.
(Och väl, synes det, då reallönen nu har ett så högt
utgångsvärde, en inflation kunna utnyttjas av
arbetarna för att förskaffa sig mera än
kompensation för penningvärdets försämring, d. v. s.
högre reallöner — något som ej synes ha
tillräckligt beaktats i debatten.) Huru lönlös den
inflatoriska vägen är, kom i en mycket talande
belysning genom påpekandet, huru de länder i Europa,
som under de senaste åren drivit en konsekvent
inflationspolitik, överallt återvända till dollarn—
guldvärdet, ehuru handikappade av den sociala
och ekonomiska desorganisation, som följt i
penningförsämringens spår. Då även på detta område
den Strindbergska »allt går igen»-repliken äger
sin tillämplighet och valet sålunda står mellan att
fasthålla vid dollarn eller efter en äventyrlig
rundresa genom den mer eller mindre fullständiga
samhällsupplösningens inferno i varje fall
återvända dit, kan ej gärna mer än en mening råda
om vår absoluta skyldighet att avvisa alla anbud
om en direkt försämring av penningvärdet, i vilket
syfte och från vilket håll, de än må framställas.
Det var med rätta, som hr Prytz härvid lade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
