Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans hustru och barn att dela sin måltid. Bockskinnen lade han
vid eldstaden och bad husfolket lägga de afätna benen på skinnen.
Thjalfe, som åt af ena bockens lårlägg, bräckte den med en knif
för att taga ut märgen. Följande morgonen bittida klädde sig
Thor, lyfte sin hammare i vädret och signade bockskinnen: då
stodo de slagtade bockarne upp igen, men den ene var halt. När
Thor märkte detta, vredgades han, lät ögonbrynen sjunka ned
öfver ögonen och knöt handen så hårdt om hammarskaftet, att
knogarna hvitnade. Bonden förskräcktes och trodde, att han skulle
falla ensamt för Thors vreda uppsyn. Han och hans folk skreko
fasligt, bådo om förskoning och ville i förlikning gifva allt hvad
de egde. När Thor såg deras rädsla, blidkades han och tog i
förlikning Egils barn Thjalfe och Röskva, som derefter alltid följde
honom.
Detta är en vacker natursymbolisk saga, som ingen lärdom
mäktat tolka, men som menige man diktat och rätt väl förstår.
Thors bockar äro molnen, som urladda sig i åska och regn,
rensande luften och befruktande jorden. De slagtas ofta och uppstå
på nytt, ty skinn och ben äro i behåll vid eldstaden: sommarhettan
tager den värmda jordens vattenångor upp i luften igen. När
bocken var halt och Thor vredgades, lyftande sin hammare, dock
utan att slå till, medan bonden förskräcktes för den hotande
blicken, så berättar oss sagan om kornblixten, som hotar utan att låta
skräll följa och utan att det svarta molnet gifver befruktande
regn.
När åsafolket utvandrade och Thor gick till jätteverlden att
slå stenjätten Vafthrudner eller Rungner, bar han i en kökasse på
ryggen bonden Egil eller Örvandel, som då sades hafva frusit af
sig en tå; ty det är kallt i den nordliga jätteverlden och
sädesbrodden fryser ofta bort. Den förfrusna tån kastade Thor upp på
himmelen och gjorde deraf en stjernbild; och menar jag, att de
gamle med denna tå äfvensom med Örvandels hustrus slända,
jemväl kallad Friggs spinnrock, syfta på de stjernbilder, som
hellenerna kallade Orions svärd och Orions bälte. När under kampen
med Rungner Thor med sin hammare (blixten) krossade jättens
stenyxa så att den gick sönder, föll en del stenskärfvor på jorden,
och deraf — säger den yngre Eddan — äro komne de brynstenar,
som hittats och hittas i jorden: lemningar af det stenåldersfolk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
