Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Göteborg för att få arbete. Döde voro nu*
mera hans fader och moder, döde voro hans
syskon, och ingen i världen fanns som stod ho*
nom nära.
Han hade dömts till två års fängelse, emedan
han sades ha setts med en sten i handen bland
dem, som angripits av polisen den dag då harm
och vrede sjöd på gatorna. Två polismän gingo
ed på att de sett honom med tillhygge i hän*
derna; själv nekade han till att han haft något i
sin hand den aftonen. In i det sista nekade han.
Och när domen föll, gick han bruten av sorg
fram till domaren och grät. Men domaren vin*
kade åt vakterna att föra honom ut. När han
då kommit till dörren som ledde in till cellerna
och mörkret, då vände han sig om mot folket
som stod i rättssalen och högt så att det hördes
över allt sade han de orden:
— Vid mors ro i graven, vid min egen själa*
frid, jag är oskyldig — — —
Då bleknade domaren, berättades det.
Nu satt han, Kask, i cellen på det andra året
och han drömde just om våren och solen och
blommorna. Ty han visste att nu var det vår
där ute i den stora vida världen.
I tre veckor hade han suttit på sin bänk och
tittat ut genom gallret, som smalt och litet satt
vid ena väggen och varigenom han kunde se en
flik av den vårblå himmelen. Den fliken av him*
melen hade han nu fått så kär, att var gång det
var mulet så var honom sorgen tyngre och fången*
skapen bittrare än eljest. Varje dag som var klar
var som en stor glädje för honom, och ibland
då solen för några minuter sken in, kunde han
nästan glömma att han satt i en mörk cell med
grönt fuktkalla väggar, som lade sig liksom is
- 84 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>