Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över bröstet. Då kunde han tro att han satt i
ett vackert rum med förgyllda tapeter och bår*
der. Då tänkte han på sina barndomsminnen, på
gården hemma i Norrland, på ängar och fält och
höga berg, då tänkte han på far och mor och på
syskonen som fått dö och kommit bort från
lidandena.
Aldrig hade han känt längtan ut till det fria
så stark som denna vår. Det sjöd och sjöng och
susade inom honom som om tusen sångare och
tusen spelande vindar suttit bundna där inne,
klagande och i sorg.
En dag hade där kommit en trast och satt
sig vid hans galler, putsat sitt näbb, ruggat sig
och sedan sjungit så klart och vackert och högt
att tonerna även nått honom som satt där inne
i mörkret och längtade.
Då hade han börjat gråta och hela den dagen
hade han gråtit, utan tröst och utan ro, som ett
litet barn. Till slut hade han somnat ifrån gråten
och mörkret och svårmodet och han sov än då
väktaren kom vid aftondags.
Väktarn såg att fången gråtit, men han låtsade
som han icke märkt det, utan slog som vanligt
an sin kärva ton och sade:
— Raska nu på och ät pojke; det är gröt i kväll.
Men vaktkonstapeln fick ett underligt svar.
Gossen gav honom en fråga om våren:
— Det är ju vår ute, sergeanten?
— Visst är det vår, Kasken, visst är det vår.
— Såå, det är då verkligen vår igen! Herre
Gud så länge sen det var vår sist, sergeanten.
En vår med blommor, käre konstapeln––-Ah,
den som ändå hade några blommor här i mörk*
ret och eländet. Då kunde jag kanske tro att
det var vår.
- 85 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
