Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Sig Folkesons historia - 4. Vargarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARGARNA
37
Om någon hade mod att följa med ut, så vore kanske
sånt att se i kväll ock.
Alla hade mod och Sig Folkeson gick skrat
tande först.
De hunno icke längre än till vedkasten där man
hade vid syn öfver sjön in i skogen, förrän de sågo
de röda glöderna i skogsbrynet. Mest bakom hvart
träd lyste två glöder med flammande rödt sken.
Eldkolen rörde sig af och an, men vid broändan
hade de riktigt flockat sig. så att där såg det ut
som då ett rödt sken faller genom ett storhåligt
såll. Så tätt lyste de.
— Sel Se! Matts’ Olle hade rätt! Se glö
derna! Se häxögonen! sade karlarna.
— Vargarna! Det är vargarna! hördes Sig
Folkesons stämma.
— Vargarna? Ja, vargarna! hördes folket.
Och karlarna började taga stora vedträn ur
stacken och kasta ned mot bron, men vargarna
skrämdes icke, utan de röda ögonen skarade sig mer
och mer vid broändan. Den första vargen stod nu
på halfva bron.
— Bomma för lagårdsdörrarna, karlar! befallde
Sig, och folket vältrade trän och stammar och red
skap för dörrarna.
Därefter drog sig folket in och dörrarna lästes
väl. Nu stod hela vargskaran på bron, rödt öga
vid rödt öga likt hundra små lyktor.
— Hvad var det jag sade då Folkeson började
hugga i ödeskogarna där ingen väg förr gått och
ingen koskälla pinglat. Att ofärd skulle gå öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
