Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Gästgifvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSTGIFVAREN
63
skuggat för ögonen och sett norrskenet. Han hade
sett den eviga snön och solen som aldrig går ned
utan lyser dag och natt sommaren lång däruppe.
Folket ruskade ibland på hufvudet, då det lät
som mest otroligt. Och ibland stötte man hvar
andra tyst i sidan. Men gästgifvaren bara drog på
det ena äfventyret efter det andra, den ena historien
på den andra. Han var en så gudomlig berättare
Lars Brand, tyckte alla. Han satte lif i allt. Det
var just som om de själfva sett midnattssolen, som
om de själfva jagats af vargar. Ja, en gång satt
en gosse och lyssnade med på äfventyren, och han
var så inne i varghistorien som gästgifvaren höll
på med, att då hans gamle vän gårdshunden kom
och nosade, han grep sin träsko och slog hunden
i skallen, skrikande: »Bort, ditt förbannade varg
troll !»
Bland alla dem som höllo vägrast på Breareds
gästgifvargård voro sommartiden äfven de många
bjälkkörarna från Småland. De hörde till dem som
ifrigast lyssnade till gästgifvarens historier. I långa
foror af ända till ett halft hundrade stycken bjälklass, kommo dessa smålandsbönder körande. Hvad
det såg stort och ståtligt ut då dessa foror som
aldrig ville taga något slut, kommo nedför de sling
rande backarna! Ingen österns karavan med dall
rande solglitter öfver guldstickade sadlar och silfverbeslagna remtyg var någonsin ståtligare än denna
väldiga rad af timmerlass vid timmerlass.
På Breareds gästgifvargård hade smålands
bönderna sitt sista rastställe på vägen till Halmstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
