Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fornåldrarna
- Två fornnordiska kvinnogestalter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Två fornnordiska kvinnogestalter.
För att bedöma, hur högt ett folk står i kultur, är det av
största vikt att känna kvinnans ställning i samhället.
Allt ifrån den tid, då vi första gången höra talas om
germanerna i världshistorien, finna vi kvinnan intaga en aktad
och hedrad plats i familjen, betydligt olika förhållandet hos
t. ex. slaverna. Tacitus berättar i sin berömda skildring av
germanerna om deras kvinnors mod och dödsförakt, om hur
de elda kämparnes mod och förbinda de sårade. Hustrun
är, säger han, mannens kamrat i både arbete och faror.
Även i det nordiska hemmet hade husmodern mycket att
säga. Hon var gift »till heder och husfrudöme, till lås och
nycklar, till halv säng och en tredjedel i lösöret».
Aldrig förr, än när vi nå fram till våra tider, står det sådan
glans kring kvinnan i Norden som kring de kvinnogestalter,
vi möta i de nordiska sagorna och i Eddasångerna.
Vi skola nu se, huru sagorna skildra tvenne kvinnor, vilkas
yttre fägring särskilt framhålles. En typ i sitt slag är
Hallgerd, en av Nialssagans hjältinnor. Hon ger oss bilden
av en hårdsint, stolt och hämndlysten fornnordisk kvinna.
Så snart hennes stolthet blivit sårad, fylles hon av en enda
tanke — på hämnd.
Hennes fader varnar den förste friaren. »Min dotter är hård
i sinnet», säger han. Men då Torvalds beslut att äkta henne
är orubbligt, får han henne och det utan att hon själv
tillspörjes om sin mening — en handling, vilken var fullt
lagenlig, och vari forntidens kvinnor ofta funno sig märkvärdigt
väl. Icke så Hallgerd. Hon yttrar till fadern sin förbittring
över det skedda och förklarar: »Ej synes mig detta vara
ett så högt gifte, som I lovat mig.» Men denne genmäler:
»Ej aktar jag ditt högmod. Jag skall råda och ej du.» Hallgerd
svarar blott: »Stor är eder stolthet, fränder, och underligt
är det ej, om jag fått något därav.»
På bröllopsgillet är bruden emellertid vid det bästa lynne.
Hon är blid och vänlig mot sin man, och hon skrattar vid
varje ord, han säger. Men för dem, vilka ej som han äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:28:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/1/0081.html
