Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Isländska ättsagor
- Ur Nials saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Plötsligt råkade Otkels häst i sken och satte av i vild fart
in på Gunnars åker och rakt på Gunnar. Denne skulle just
resa sig upp från sädeskorgen, då han träffades av Otkels
sporre, som ristade en stor skråma vid örat, så att blodet rann.
Gunnar trodde, att Otkel med avsikt hade ridit på honom.
Han blev däröver storligen vred och ropade åt Otkels män,
att de skulle vara vittne till det blodvite han hade fått av
denne.
Striden vid Rangå.
En dag stod Gunnar ute på Lidarände gård och såg sin
fåraherde komma ridande mot sig i fyrsprång.
»Vi rider du så hårt?» sporde Gunnar.
»Jag ville vara dig trogen», svarade han; »jag såg åtta män
rida ned längs med Markarfljot, och fyra av dem voro i
bjärt dräkt.»
»Då är Otkel där», sade Gunnar.
»Jag ville ock säga dig», lade fåraherden till, »att jag hört
flera smädliga ord från dem. Så berättade Skamkel en gång,
att du grät, när de redo på dig, och jag tålde ej höra slikt
från usla män.»
»Vi skola ej ömma för ord», sade Gunnar, »men hädanefter
skall du ej syssla med annat än vad du själv vill.»
»Skall jag kanske säga det till Kolskägg?» frågade fåraherden.
»Gå du och sov!» sade Gunnar. »Jag säger Kolskägg vad
mig lyster.»
Svennen lade sig och somnade. Gunnar tog hans häst och
sadlade den. Han tog sin sköld och gjordade sig med svärdet,
satte hjälm på huvudet och grep spjutyxan — och det
sjöng högt till i den. Ranveg, Gunnars moder, som hörde
det, gick fram och sade: »Vred synes du mig nu, sonen min,
och aldrig såg jag dig sådan förr.»
Gunnar gick ut, satte spjutyxan i marken, kastade sig i
sadeln och red bort. Ranveg gick hän till stugan. Man var
högröstad därinne. »Högt glammen I här», sade hon. »Men
högre klang spjutyxan, då Gunnar gick ut.»
Kolskägg hörde orden. Han sade: »Det torde båda något.»
»Väl är det», sade Hallgerd; »nu skola de röna, om Gunnar
gråtande viker för dem.»
Kolskägg tog sina vapen, fick sig en häst och red efter, allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:28:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/1/0179.html
