Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vapendån i Nordanlanden - Striden mellan Nordens tre konungar vid Svolder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänkte man. Efter hand kommo även de större fartygen
glidande, och nu längtade de förbundna otåligt att få se Olofs
eget skepp, »Ormen långe», det väldigaste som byggts i Norge.
Flera mäktiga skrov stucko fram, och för var gång trodde
konung Sven, att det måste vara konungaskeppet. Men den
norske jarlen, som så väl visste, hur detta såg ut, sade: »Icke
är detta Ormen långe.» Till slut kom en väldig, guldsmyckad
drake. Då rätade konung Sven på sig och utropade: »Högt
skall Ormen bära mig i kväll, jag skall styra honom!» Men
den draken kallades »Ormen korte».
Äntligen kommer ett drakskepp, så väldigt, att sedan
man sett fören, dröjer det en lång stund, innan aktern visar
sig. Från dess rikt sirade huvud gjuter sig över böljorna ett
skimmer av guld. Då frågade ingen, då visste alla, att där
månde Olof Tryggvason segla. Det roddes med 34 par åror
och rymde nära 1,000 mans besättning. Och det var utvalda
män, vilka sades stå lika högt över andra i mod och styrka,
som Ormen långe var bättre än andra skepp.
Nu rodde hela den fientliga flottan ut mot Olofs skepp, av
vilka blott elva voro kvar. Men ej ville konungen lyssna till tal
om flykt. Hög stod han där i bakstammen med gyllene hjälm
och sköld och ropade med kraftig stämma: »Tag ned seglet!
Jag har aldrig flytt i strid. Gud råder för mitt liv.» Han
lät nu binda ihop alla fartygen långsides, med Ormen långe
i mitten. En skarp strid började. Männen föllo tätt. Till
slut voro alla skeppens besättningar avröjda utom på Ormen
långe. Alla av Olofs män, som ännu kunde föra vapen, hade
dragit sig dit. Över dem föll vapenregnet så tätt, att de
knappast kunde skydda sig med sköldarna, ty från alla sidor lade
fiendens skepp till. Olofs män voro så rasande, att de sprungo
upp på skeppets reling för att nå fienderna med svärdshugg.
Därvid glömde många, att de icke kämpade på jämna
marken, utan sprungo i stridsiver över bord och drunknade. I
aktern stod den dråplige bågskytten Ejnar Tambaskälver,
Olofs trofaste vän, och sköt säkrare än andra. Men en pil
kom och träffade hans båge, just som han spände den, så
att den brast med stort brak. »Vad var det, som brast?» sporde
konungen. »Norge ur dina händer, konung!» ropade Ejnar.
»Så stor är väl ännu icke skadan», sade konungen; »tag min
båge och skjut med den!» Ejnar spände den men drog den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
