Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vapendån i Nordanlanden - Striden mellan Nordens tre konungar vid Svolder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genast framför pilspetsen och ropade: »För vek, för vek är
furstens båge!» I stället grep han svärd och sköld och kastade
sig in i huggstriden. Alltmer glesnade de försvarandes led,
och fienderna trängde talrikt ombord på Ormen långe.
Konungen stred själv i bakstammen, ömsom skjutande med båge,
ömsom kastande spjut, alltid två på en gång. Kring honom
samlade sig de få av hans män, som voro vid liv. Snart voro
de nästan alla nedhuggna. Då störtade sig Olof Tryggvason
i havet — och syntes aldrig mer. De sista av hans män följde
föredömet. Men hela fiendehären höjde ett segerrop. Detta
skedde omkring år 1000. Norge delades mellan segervinnarne.
Många kunde omöjligt tro, att en så ypperlig idrottsman
som Olof Tryggvason verkligen drunknat, utan menade, att
han nog skulle komma igen. Det gick en sägen, att han under
vattnet klätt av sig brynjan, räddats ombord på ett fartyg och
sedan kommit till det Heliga landet. En norrman, som en
mansålder senare färdades dit, kom en dag till ett kloster, där
en kämpastor gammal man trädde honom till mötes och
gjorde honom många frågor om Norge, särskilt om folket mindes
Olof Tryggvason, och vad man trodde om hans öde. Man
menade, att den gamle måste ha varit Olof Tryggvason själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
