Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vite Krist segrar över Tor - En svärmisk munks kärlek till ett helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För att all möjlighet till bedrägeri skulle vara utesluten,
täcktes foten med en metallhylsa, i vilken ett urglas var
infattat. Under glaset kunde man nu tvenne gånger iakttaga
blåsans uppträdande, bristning och övergång till sårnader.
Men hur skola vi förklara Petrus’ berättelse, att Kristina
räckte honom spikar, som djävulen stuckit in i hennes kropp?
Måste vi här antaga ett fromt bedrägeri från flickans sida i
syfte att övertyga omgivningen? Nej. En så överspänd,
själsfrånvarande kvinna kan mycket väl ha både skaffat
sig spikarna och borrat in dem i sin kropp utan att
egentligen ha haft något medvetande därom. Egendomligare
saker än så ha de hypnotiska experimenten i våra dagar
visat oss.
Petrus de Dacia var så gripen av detta första möte med
flickan från Stumbelen, att hans tankar sedan ständigt
kretsade kring henne. Så ofta han fick tillfälle, vandrade han ut
till den lilla byn för att träffa henne, och ofta förde han med
sig yngre klosterbröder, för att även de skulle hämta
uppbyggelse av hennes fromhet. Man samtalade om andliga
ting, och under ljumma vårkvällar lustvandrade man i
prästens trädgård. »Vi gingo par om par», skriver han om en
dylik vandring; »jag gick med Kristina, och på vägen talade
vi om ljuvheten i Guds kärlek.»
Efter något mer än ett år avbröts emellertid denna ljuva
samvaro därigenom, att Petrus av sina förmän sändes till
Paris för att idka ytterligare studier. Kristina följde honom
ett stycke på vägen, och så kom skilsmässans smärtfyllda
stund.
Petrus’ enda tröst i ensamheten mitt i den stora
världsstaden var att skriva brev till Kristina, brev fyllda av en
glödande passion, som i sig innesluter både jordisk och
himmelsk dyrkan. »O, älskade Kristina», skriver han en gång,
»Kristi brud, låt mig åter en stund få tala med dig! Säg mig,
var du är, när du icke mera vet av dig själv! Mig synes,
som om du icke visste, om din själ är i kroppen eller utom
den, ja jag är övertygad om, att du icke vet, om du är i
världen eller utom den. O, du ljuva, för vilken världen är
för trång och för oren att bebo, var skall jag söka dig och var
skall jag finna dig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
