Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungasagan - Torgils Knutsson och striden mellan Magnus' söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen gick själv ut att möta sina bröder, han tog dem i hand
samt förde dem in i slottet och fägnade dem med fagra
ord och åthävor. Men han bar en ond avsikt innerst i hjärtat
och tänkte hela tiden på nedrigt svek, eggad av sin
ärelystna drottning. Ingen tunga kan beskriva all den
vänlighet, som man hycklade mot hertigarne. Det säges, att
man aldrig hade sett drottningen så glad och uppsluppen
som då.
Om natten fingo hertigarne sig anvisade sovrum på
slottet. Men för deras män sade man att det icke fanns plats
på slottet. De skulle ligga nere i staden. När den siste av
dem gått ut genom slottsporten, reglades denna väl till.
Nu voro hertigarne värnlösa i broderns våld. — Dörren till
deras sovrum ryckes upp! Det är konungen, som tränger
in med väpnade män och slår sina bröder i bojor. Hans
ögon stirra vilt mot dem. »Minnens I Håtunaleken?» väser
han fram. »Denna leken skall ej bliva eder bättre.» Han
befaller sina män att sätta dem nederst i fängelsetornet
och fjättra dem vid muren med tunga järnkedjor. Detta
nidingsdåd brukar kallas Nyköpings gästabud.
När Birger nu hade utfört sin plan, som han i elva år
ruvat på, slog han i förtjusning tillsammans sina händer,
skrattade högt och betedde sig som en vanvetting, utropande:
»Nu haver jag Sverige i min hand!» — Men »den illa gör,
han illa far». Hertigens anhängare samlade sig och ryckte
mot Nyköping. Då flydde Birger, slutligen till Danmark.
Men när Eriks och Valdemars anhängare lyckats bryta upp
dörrarna till slottstornet, funno de fångarne döda, troligen
av svält. I sin förbittring läto de avrätta Birgers unge son,
ehuru han var alldeles oskyldig till faderns brott. »Det vet
Gud», utbrast ynglingen vid budskapet om att han måste
dö, »att det var mot min vilja, som hertig Erik och hertig
Valdemar så skulle mista livet. Nu skall jag dö — men
varför? Gud give själen ro och salighet!» Så knäföll han
med lugn och ädel hållning och mottog dödshugget.
Budskapet därom förkrossade den landsflyktige fadern och
påskyndade hans död.
Men i Sverige hade män samlats från alla landskap på
Mora äng år 1319 och valt till konung den olycklige hertig
Eriks treårige son, Magnus, arvtagare till Norges krona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
