Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sierskan från Norden - Den heliga Birgitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liv blev sålunda en förberedelse till brudgummens slutliga
ankomst.
I sina känsloglödande uppenbarelser ter sig den nordiska
sierskan som en av medeltidens yppersta diktarnaturer.
Birgitta var på en gång religiös ivrare och skald, med ett ord
en äkta profetnatur.
Men liksom Birgitta kunde hänryckas till himmelsk
sällhet, så kunde hon också i sina uppenbarelser få skåda de
ogudaktigas värsta pina i skärselden, som hon en gång
skildrar med följande ohyggliga kraft i teckningen: »Därefter
tyckte Guds brud liksom att ett fasansfullt och mörkt ställe
upplät sig, vari det inre av en brinnande ugn syntes, och den
elden hade intet annat att bränna än avgrundsandar och
levande själar. Och ovantill på denna ugn syntes den själ,
vars dom nu fälldes. Själens fötter voro fästade vid ugnen,
och själen stod rätt upp liksom en människa. Hennes
skepnad var förskräcklig och underlig. Och ugnens eld syntes
draga sig upp genom själens fötter, såsom när vattnet stiger
högt upp genom en pipa. Den pressade sig kraftigt
tillsammans och for upp över huvudet, så att alla svettporerna
stodo såsom rinnande ådror med brinnande eld. Öronen
tycktes, liksom malmgjutares bälgar, sätta hjärnan i rörelse
med oavbruten bläster. Ögonen tycktes bakåtvända och
insjunkna och innantill fästade vid nacken, munnen öppen
och tungan utdragen genom näsborrarna, så att den hängde
ned på läpparna. Tänderna voro som järnspikar fästade
genom gommen, armarna voro så långa, att de räckte ned
till fötterna, och båda händerna tycktes sammantrycka
något fett med brinnande tjära. Huden, som syntes över
själen, såg ut som ett djurskinn över en människokropp och
var såsom linnetyg övergjutet med fuktighet. Och det
klädet var så kallt, att var och en, som såg det, han skalv.
Och av klädet flöt såsom var av bölder med ruttet blod och
en sådan elak stank, att den ej kan jämföras med den värsta
stank i världen.
Då hördes själen under tårar ropa av alla krafter först:
’Ve mig, att jag älskade Gud så litet för hans myckna godhet
och den nåd, som var mig given!’ Andra gången: ’Ve mig,
ty jag fruktade ej Guds rättvisa så mycket som jag skulle!’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
