Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tider av endräkt och söndring i Norden - Erik av Pommern vansköter Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin kansler. Rikt utrustad av naturen och hänsynslös, hade
han alla förutsättningar att komma fram här i världen, och
när ärkebiskopsstolen i Uppsala blev ledig år 1408, fann Erik
lämpligt att lyckliggöra svenska kyrkan med sin gunstling.
Såsom man kunde vänta, märktes hos hans högvördighet
mycket litet av nit för kyrkan men däremot så mycket
starkare intresse för denna världen och dess goda; och som
styresman över ärkebiskopsstolens gods och gårdar hade han
icke ens bland Eriks illa beryktade fogdar sin överman i
samvetslös hårdhet. För hans praktlystnad förslogo icke
hans stora inkomster som ärkebiskop, utan han lånade,
så länge han det fick, och sedan började han förskingra
kyrkans gods och klenoder. Ja han föraktade icke ens att hjälpa
upp sin ekonomi genom mutor och rena våldsbragder.
Som exempel på hans grymhet och hänsynslöshet förtäljes,
hur han en gång med ett väpnat följe trängde in i ett kloster
i Stockholm och befallde sina män att slå en misshaglig
präst blodig, varpå han lät draga honom, sargad och
sönderslagen, genom gator och gränder under ständiga slag och
stötar. — På sina slott och gårdar levde ärkebiskopen som
en turkisk pascha i sitt harem, och hans förmåga som
kvinnotjusare förnekade sig, säger Ericus Olai, ej ens på adliga
kvinnor, med vilka han hade »ett mäkta sällsamt omgänge».
Hans liv var för övrigt sådant, att medlemmarne av hans
domkapitel befarade, »att de hedningar, som bodde intill stiftets
gränser, skulle få avsky för kristendomen», när de finge
vetskap om hans skamlösa gärningar.
Men till sist rågades måttet, när han lockade till sig en
förmögen borgares änka, som var förlovad med en annan
borgare i Stockholm, och tog henne till sin frilla. På liknande
sätt handlade han med en annan kvinna, som hans
högvördighet fattat välbehag till. Hon var trolovad med en Jakob
Skomakare i Stockholm, med vilken hon för övrigt redan
sammanbodde. Men ärkebiskopen ställde om, att förlovningen
bröts och Margareta, som hon hette, sammanvigdes med en
av hans tjänare vid namn Jeppe. Därvid hade emellertid
denne andans man »så mäklat dem emellan», att de vid
vigseln icke skulle svara ja på prästens fråga, om de viile
ha varandra till äkta, utan blott tyst mumla »mum, mum».
Jeppe fick också stränga order, vid äventyr att annars bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
