Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tider av endräkt och söndring i Norden - Engelbrekt och dalkarlarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
västgötar, hade de känt, att de ägde samma fädernesland att
skydda. »Det är genom stora olyckor, som svenskarne lärt
att känna sig som ett folk», säger vår störste hävdatecknare.
Engelbrekts frihetskamp besparade vårt land det öde, som
för århundraden framåt blev Norges: att sjunka ned till en
vanskött provins under Danmark.
Genom sitt deltagande i frihetskampen räddade sig också
de ofrälse stånden för all framtid från livegenskapens
hotande fara. I Danmark dukade allmogen på Själland, Låland,
Falster och Möen vid denna tid under därför, men tack
vare Engelbrekt är svenska folket ett av de få, vilkas allmoge
aldrig varit någons trälar. Vårt folk hade kraft att rädda
den frihet, Sveriges urgamla lagar gåvo, att vräka bort
det olagsvälde, med vilket besläktade folk i söder och
sydväst läto sig nöja. Alltsedan Engelbrekts tid har också den
svenska allmogen varit en makt vid avgörandet av rikets
allmänna ärenden.
Ett ädlare minne än det av Engelbrekt, »den litsle man»,
ha våra hävder icke att uppvisa. »Icke av övermod eller
härsklystnad hade han begynt fejden», säger en samtida
lybsk krönikeskrivare, »utan av innerligt medlidande med
det nödställda folket. Han satte det allmänna bästa
framför sin egen fördel, när han kallade de tappra
svenskarne till detta heliga krig mot dem, som hatade
rättfärdigheten.»
En av de andliga stormännen på Engelbrekts tid, den
ädle biskop Tomas i Strängnäs, som gripits av beundran
för frihetshjälten, ägnade Engelbrekts minne följande dikt.
Det var en man, het Engelbrekt,
om honom nu börjas denna dikt,
i Sverige var han födder.
Han förde om landet klubba och svärd,
han fäktade fast förutan flärd,
och därtill var han nödder.
Utländske rådde i Sverige då,
det kunde ej värre i riket stå;
de styrde land och fäste.
Svenske män hade sådan nöd,
de ville då hellre vara död’
än längre lida slika gäster.
Israels folk under Farao
kunde ej mera lida oro,
än svenske då försökte.
Ingen man kan vara så klok
att skriva det i brev eller bok,
vad armod dem då tröckte.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
