Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tider av endräkt och söndring i Norden - Karl Knutssons skiftesrika saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de så haft i sina klor som Norge. Med unionen kommo en
mängd danska adelsmän in i landet. Alldeles som i Sverige.
Men det var den stora skillnaden, att den norska allmogen
blivit utmattad och likgiltig för hela rikets väl och ve. Där
satt var och en i sin avskilda bygd och brydde sig blott om
den, och här fanns ingen Engelbrekt, som kunde rycka
bönderna ur deras likgiltighet. Så var Norges kraft förlamad.
Karl Knutsson hade många anhängare i norra Norge.
Han kom dit och kröntes i Trondhjems domkyrka. I det
norska folkets namn utfärdades ett tillkännagivande om
valet. Däri hette det, att som Norge och Sverige, dessa tu
riken, som Gud så landfast sammanfogat, skulle åtskiljas
med tvedräkt, då vore det otaliga människors fördärv till
liv och gods i båda dessa länder, enkannerligen i vårt fattiga
rike Norge. Därför är det ingen vån,[1] att dessa tu riken
skola någonsin åtskiljas i tvedräkt med vår vilja.» — Inom
mindre än ett år voro de skilda!
Även Kristian försökte nämligen vinna Norge. De båda
konungarne beslöto att låta sina tvister avgöras på ett möte
mellan svenska och danska rådsherrar, och dessa kommo
överens om att Karl skulle avstå Norge åt Kristian, 1450.
Från detta år var Norge förenat med Danmark ända till 1814.
Så blev den svenske konungen skamligt sviken av sina män,
ty de ville förstås ej, att hans makt skulle ökas.
Efter detta kunde freden ej bestå mellan de båda furstarne,
som bägge voro ärelystna. Ett vilt krig utbröt i
gränstrakterna. Både de svenska och de danska härskarorna foro
fram som rövare. Utplundrade och brinnande gårdar
betecknade deras väg. Karl inföll i Skåne, medförande tjugu
»kärrebyssor med pulver och stenar», d. v. s. kanoner med
krut och stenkulor — det är första gången kanoner omtalas
i ett svenskt fälttåg.[2] Den välmående staden Lund, som
hade mer än tjugu kyrkor och kloster, brändes ned. Ur all
krigets styggelse uppväxte i den utplundrade befolkningens
sinnen en förbittring, som blev till nationalhat mellan
de nordiska folken. Det hade icke funnits förut. När den
svenska allmogen under Engelbrekts ledning reste sig, icke
var det Danmarks folk, som den hatade, utan blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
