Svenska folkets underbara öden / I. Forntiden och medeltiden intill 1521 / 498 (1913-1939) Author: Carl Grimberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De tre Sturarne - En lyckosam fredens tid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bättre sköta sina värv. Lag och rätt rådde, ty det var ej värt
att trotsa riksföreståndaren. Hans rättrådighet levde i
tacksamt minne bland Sveriges folk, och ett ordspråk blev gängse,
att herr Sten hellre ville våga sitt liv än låta ett får avhändas
bonden med orätt. Herr Sten var, liksom Engelbrekt, en
man efter allmogens sinne. Ofta besökte han bönderna i
deras hem, språkade muntert
med dem och vann deras
hjärtan genom sitt okonstlade,
rättframma sätt. Hade han lovat
något vid de tre sjöblad han
bar i sitt sköldemärke, så visste
man, att det var lika säkert
som den dyraste ed.

Ärkebiskop Jakob Ulvssons bild och vapen, broderade på en mässhake, som han skänkte till Uppsala domkyrka år 1482.

Tack vare freden kunde
regeringen också sörja för
bildningen i landet. Ärkebiskopen,
den rikt begåvade och lärde
Jakob Ulvsson, ville grunda
en svensk högskola. I
klostren och vid domkyrkorna
funnos skolor, avsedda egentligen
för blivande präster och
munkar. Men i dem hann man ej
längre än till att nödtorftigt
lära sig kristendom, läsning,
skrivning, räkning och något
latin, vilket var de bildades
språk i alla länder.

Hur pass spridd konsten att
läsa var på Sten Stures tid
kan man rätt bra tänka sig, när man i en medeltidsurkund
får se berättas om att en offentlig handling från denna tid,
som skulle förses med rådets underskrift, förelades
rådsherrarne, och att de av rådets medlemmar, »som läsa
kunde», funno den vara riktigt uppsatt. De av riksens råd,
som läsa kunde! Man kunde alltså höra till dem, som jämte
regenten hade att avgöra över rikets väl och ve, utan att ha
lärt sig läsa. Naturligtvis hindrade denna brist ej, att
vederbörande kunde ge kloka och förståndiga råd — men ändå!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>