Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De tre Sturarne - Svante Sture och Hemming Gadh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
all ord ifrån sin rätta naturliga art och ljud: den som vi
efter rätt skick kallom Jakob, den göra de till Jeppe, och
den som vi nämne Johan, honom förvända de uti en Josse.
Den hos oss heter Klas eller Nils, den göra de till en Nisse; och
bruka de sådana förfalskning i mång annor ord sammaledes.»
I sin ängslan att ej kunna nog nattsvart utmåla föremålen
för sitt innerliga hat hittar han också på att tala om att han
på en resa genom Danmark själv sett, hur folket måste »äta
så möglot och svart bröd och dricka så tunt och duvet öl,
att den spisning, som den obarmhärtige konung Pharao lät
giva de israeliter, måtte räknas mot denna för en stor
kräslighet och läckeri». Men ändå är det ingen måtta på
danskarnes skrytsamhet.
Till deras långa syndaregister hör också det nedrigaste
missbruk av den svenska gästfriheten, ty, säger han, med fyra
slags folk plåga de sina svenska grannar, nämligen för det
första med djäknar, som komma hit under föregivande av
att vilja studera men i själva verket för att bespeja landet
och »lära alla stigar och vägar», så att de sedan kunna
återkomma som vägvisare åt fienderna, för det andra med
hovmän[1] och skrivare, som av svenska herrar bli »betrodde till
stora befallningar och fögderier», änskönt de äro stora
blodhundar, de där skava de fattige svenskar in på köttet och
benen, för det tredje med skadeliga munkar samt till sist med
»de månge danske löse kvinnor, vilka ifrån de danske öar hit
inkomma i store hopar som en slem ohyra och giva sig ingen
lisa, förrän de vår unge adel och andre flere med deras söte
tal, smickeri och skökoseder till all otukt och lösaktighet
bedragit hava».
Slutligen varnar vår sagesman för sin tids »skandinavism»,
vilken han påstår från danskt håll yttra sig i de sötaste ord
av ungefär följande innebörd: »O I värdige herrar, o ljuvaste
bröder, o älskelige vänner, o käraster grannar, nabor och
fränder, som stå oss närmare än alla andra dödlige, vi äro ju
alla en släkt, ett folk och i ett stallbroderskap. Om vi
hålla tillsammans, så skall ingen fiende kunna bli oss
övermäktig.» Men sedan liånskratta de i mjugg och säga emellan
sig: »Så snart oss något lägligit tillfälle givas kan, vilja vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
