- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / I. Forntiden och medeltiden intill 1521 /
567

(1913-1939) [MARC] [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt allmogeliv mot medeltidens slut - Det dagliga arbetet på åker och äng, i skog och mark

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder
Ekorrjakt.

Jämtlands sigill från början av 1300-talet.

Av ekorrarna fick man s. k. gråverk.



ansågs vara
kronans egendom. De
falkar, som skulle
tämjas för jakt,
fingo åtnjuta en
mycket
omsorgsfull uppfostran,
som dock var
förenad med åtskilligt
djurplågeri. Först
drog man en tråd
genom fågelns
undre ögonlock, vilka
med trådens hjälp
bundos upp så, att
falken ingenting
kunde se. Man ville
härmed göra
honom lugnare och
lättare att tämja.
Sedan band man
vid hans fötter
läderremmar, medels vilka man kunde hålla honom fast
eller kasta honom upp i luften, när jakten skulle börja.
För att skydda sig mot falkens klor bar falkeneraren en stark
läderhandske, och för att vänja honom av med att bitas lät
man honom hugga näbbet i en sten, så länge han hade lust.
Första dygnet dressyren pågick fick fågeln ingen föda. Efter
hand som han spaknade till, erhöll han mat och fick bruka
ögonen mer och mer.

Men så länge dressyren pågick, fick fågeln aldrig äta sig
riktigt mätt, förrän han utfört, vad han för tillfället skulle
lära sig. Först övades han att gripa en levande duva, som
han fick äta upp. Sedan fick han ge sig på en höna och
slutligen en tupp, som skrek och försvarade sig; men nu kunde
det dröja veckor, ja månader, innan han hade kurage nog
att våga sig på jaktbytet. Därifrån övergick falkeneraren till
att öva sin fågel på jakt efter andra vilda fåglar och till sist
på harjakt. För varje gång han lyckats gripa sitt byte, fick
han en levande duva som belöning.

När falken fördes med på jakt, hölls hans huvud täckt av


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:28:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/1/0569.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free