Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt allmogeliv mot medeltidens slut - Det dagliga arbetet på åker och äng, i skog och mark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mot aftonen gingo båtarna ånyo ut, sedan hamnfogden hade
förnyat den övliga signalen. Lördags- och helgdagsaftnar
fick man icke ligga för länge ute. »Vilken som torskar om
lördagen eller helgedagar och icke kommer i land förrän solen
bärgas, då have hamnfogden makt att taga både fisk och
snöret till de fattiga, om så icke är, att storm och oväder
haver det förhindrat», heter det.
En viss gemensam ansvarighet förenade alla där ute i
havsbandet. Stack storm upp och någon hade svårt att
åter komma in under läget, voro de övriga skyldiga att på
hamnfogdens bud skynda ut till hans hjälp, »om någon
råd är till att hjälpa», heter det, »ty Gud kräver en
broderlig kärlek av oss». Miste någon båt eller redskap, skulle
de andre lämna honom bidrag till att förvärva en ny
uppsättning. Samhörighetskänsla framträder också på ett annat sätt
i följande påbud: »Var och en salle och förvare sin fisk så,
att hela sällskapet därav icke föraktat bliver.» Man litade
dock icke härvid på vars och ens hederskänsla. Ingen tunna
fick nämligen slås igen, utan att hamnfogden hade sett,
att godset var gott och väl packat. Stöld eller olovligt lån
av annans båt, öskar, åror eller fiskredskap straffades strängt,
särskilt stöld av öskar, varom det stadgas: »Vilken som stjäl
bort annans öskar, böte 10 mark; men kommer där skada av
och folket råkar bliva borta, därför att de ej kunna ösa vattnet
ifrån sig, svare för deras liv.»
Mycket angelägen var man att icke begå något
helgdagsbrott. Gudstjänst hölls på skäret, och ingen fick undandraga
sig att deltaga däri. »Vilken som av försummelse icke kommer
till predikan, när det haves för händer, böte 2 öre, andra
gången ½ mark. Försummar han oftare, sättes i stocken
och böte som föreskrivet står», stadgas det. Svordomar, över
vilka mycket klagas under medeltidens senare del, voro ej
tillåtna, allraminst ute på fiskvattnet, där de lätt kunde
borttaga lyckan. »Vilken som svär eller bannar på sättningen[1]
böte för var gång intill tre 3 mark, när han det gör, till de
fattiga.»
Man var skyldig vördnad åt laget och dess bud, åt arbetet,
ja till och med åt fisken: »Ho som vanvördar någon fisk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
