Svenska folkets underbara öden / I. Forntiden och medeltiden intill 1521 / 598 (1913-1939) Author: Carl Grimberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt allmogeliv mot medeltidens slut - Ur medeltida läke- och örteböcker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hes och pipande. Den olycklige
blev en plåga för både sig själv
och sin omgivning.

Sista smörjelsen.

De stackars spetälska vårdades
i sjukhus, vilka voro helgade åt
Sankt Göran och därför kallades
Sankt Görans hus. Det vanliga
namnet på sjukhus denna tid var
hospital, och spetälska betyder
egentligen [ho]spitalsjuka. Här
levde sjukdomens offer
avspärrade från världen, liksom levande
begravda, tills döden kom och
befriade dem från deras hemska
öde. En av dem fick dock lov
att gå ut och tigga för hospitalets
räkning, men han var skyldig att
varna mötande genom att slå på
ett trästycke, skramla med en
harskramla eller ringa med en klocka, för att de skulle akta
sig för smitta.

Sjukdomen hade, liksom så många andra av
mänsklighetens värsta plågoris, sitt urhem i Österlandet, och genom
korstågsrörelsen utbreddes den snabbt i Europa. Under
loppet av 1500-talet avtog den emellertid nästan lika
hastigt och upphörde på flera ställen alldeles. Numera
förekomma i vårt land endast några få fall om året.

En sjukdom, som under medeltiden ej sällan förväxlades
med spetälskan, var den veneriska smitta, som kallades
»pockor» eller »frantzoser». Det senare namnet fick
sjukdomen antagligen därav, att den så fruktansvärt allmänt
utbredde sig efter fransmännens krigståg till Neapel år 1494.
Allt tyder på att de tygellösa landsknektarne fört smittan
med sig från Italien till mellersta Europa och där spritt
den vidare genom sitt liderliga leverne.

Alla underrättelser från 1500-talet angående sjukdomens
utbredning tyda på att den var ytterligt smittsam. Icke
nog med att de som begagnade samma dryckeskärl eller kläder
som den sjuke blevo smittade, utan det påstods, att dennes
andedräkt var tillräcklig för att överföra sjukdomen på en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>