Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Den yngre stenålderns svenskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av vissa arkeologiska fakta ha förfäktare av invandringsteorin
slutit sig till att åkerbruksfolket kommit från Västeuropa,
måhända från de brittiska öarna, och därifrån först
invandrat till Jylland, dit de troligen lockats av den
rikliga förekomsten av bärnsten.[1] En sjöfärd den långa vägen
över hela Nordsjön med den tidens primitiva farkoster är
visserligen otänkbar annat än under sällsynt gynnsamma
väderleksförhållanden. Men då för tiden behövde man ej taga
risken av en så lång resa i ett sammanhang. Ett faktum
är nämligen, att England åtminstone under den äldre
stenåldern var landfast med Jylland. Och sannolikt har det
mellanliggande landets sänkning ännu i början av den yngre
stenåldern ej fortskridit längre, än att den nuvarande
Doggersbank bildat åtminstone en ö. Att det invandrande
åkerbruksfolket kommit till Skandinavien just från Britannien
ha hypotesens upphovsmän slutit sig till av de många i
Norden påträffade fornsaker av sten, lera, bärnsten och
sedermera även av brons, vilka äro karakteristiska för såväl
sydvästra Skandinavien som för Britannien.
Överallt på sin väg genom Skandinavien tycks åkerbruksfolket
ha trängt undan jägar- och fiskarbefolkningen till
skogar, skärgårdar och andra mera ofruktbara nejder, medan
invandrarne själva togo för sig de bördiga, lättodlade
trakterna längre in i landet. Småningom tyckas emellertid den
äldre och yngre stenålderns folk ha sammansmält såväl med
varandra som med nya invandrare under den yngre
stenåldern.
Minst 4—5 årtusenden tillbaka i tiden kunna vi med stor
sannolikhet följa våra förfäders tillvaro här i landet. Att rasen
sedan under tidernas lopp uppblandats med annat blod,
därom vittna både arkeologiska och historiska fakta. Från
Sveriges södra och västra delar har stenåldersfolket
utbrett sig allt längre norr- och österut. Dess väg har gått
utefter kuster, sjöar och floder. Där var det nämligen
lättast att komma fram, där fanns det gott om fisk och det
bästa betet för boskapen. Med hjälp av gravar och lösa
fornminnen kunna vi följa våra stenåldersförfäder i spåren
så långt norrut som till trakten kring Kalix’ älvs nedre lopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
