Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Supplement till band I
- 1. Sammanhängande kapitel
- Den yngre stenålderns svenskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Även här och där i Lappmarkerna har man gjort spridda
fynd från den yngre stenåldern, t. o. m. i vår nordligaste
socken, Karesuando. Det har nog framför allt varit den
lönande jakten på pälsdjur, som så tidigt lockat människor
dit.[1] Sin ojämförligen tätaste bebyggelse och högsta
blomstring företer emellertid den yngre nordiska stenåldern inom
nuvarande Danmark samt Skåne, Halland, Bohuslän och
Västergötland. I de bägge sistnämnda landskapen ligga våra
ojämförligen flesta stenkammargravar samlade inom områden
av några få kvadratmils omfång.
Det liv, som våra förfäder för omkring fyra årtusenden
sedan förde i skilda trakter av vårt land, var på det hela
taget sådant, som det vi sett hos träskfolket vid Alvastra,
[1] Frågan, huruvida svenskarne redan under stenåldern utbrett sig
även till Finland, är numera livligt omstridd. Montelius var målsman
för den åsikten, att det svenska stenåldersfolket tidigt färdades
österut över de åländska öarna, vilkas forntid ovedersägligen är helt och
hållet svensk, samt över skärgården i Kvarken, den smalaste delen av
Bottniska viken. Denna teori vilar huvudsakligen på den rikliga
förekomsten i sydvästra Finland av flintyxor, som äro tydligt besläktade
med en viss typ av svenska stenåldersyxor.
Men gentemot detta framhålla en del finska arkeologer, att
stenåldersvapnen av ifrågavarande typ i Sverige ha en rent lokal prägel,
medan flintyxor av rent svensk typ äro undantagsföreteelser i Finland.
De påpeka vidare, att en typ av lerkärl, som ofta anträffas tillsammans
med de finska yxorna, ej är känd från Sverige, och göra på dessa
grunder gällande, att Finlands yngre stenåldersbefolkning ej kommit
från väster utan från öster eller söder. Deras väg skulle då ha gått
över halsen av Finska viken eller över Gotland och Åland. Denna
hypotes om »den fjärde nordgermanska nationaliteten» stödja dess
förfäktare även genom språkliga undersökningar, vilka dock ej vunnit bifall
av fackmän på detta område. Av en del framstående arkeologer förnekas
också, att skillnaden mellan de omdebatterade fornsakstyperna på
bägge sidorna om Bottenhavet är så pass betydande, att den
berättigar till några slutsatser mot en invandring från Sverige till Finland
under stenåldern. Men några bevis för en sådan invandring kan
man ej heller prestera.
Längre än till hypoteser är det åtminstone för närvarande omöjligt
att komma på detta område. Säkert är blott, att mot stenålderns
slut en svensk kulturpåverkan förefunnits över Bottenhavet,
vare sig den försiggått genom emigration eller export från vårt
land. Jämsides härmed har en mindre omfattande export från
Finland ägt rum till Uppland och angränsande landskap.
Under bronsåldern är kulturen i sydvästra Finland helt
skandinaviskt färgad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:35 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/10/0028.html
