Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Ivar Vidfamne, Bråvalla slag och det svenska rikets tillkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svarar: »Först skall du få sänka kung Haralds baner», och så
hugger han av henne vänstra handen. Därefter ger han den
ene kämpen efter den andre banehugg. Men själv är han så
svårt sårad, att ena lungan tränger ut genom bröstet.
När konung Harald ser det väldiga manfallet i sin hird,
reser han sig på knä i sin stridsvagn, där han förut suttit,
tar ett svärd i vardera handen och låter driva hästen mitt
in i fiendernas led. Här åstadkommer han stor manspillan,
men till slut får han själv dråpslaget sv en klubba. Det säges,
att hans egen härhövitsman, Brunt, dräpt honom, men att
det i själva verket var Oden, som antagit Brunes skepnad.
Då kung Ring sporde, att Harald var död, lät han avblåsa
striden. Därefter lät han kasta upp en stor gravhög åt den
fallne. När högen var färdig, åkte den döde konungen in
däri, sittande i sin stridsvagn. Inne i högen dräptes hästen,
och den hädangångne brändes. Klagande gingo Haralds
trogna omkring bålet, allt under det de där kastade in sina
bästa vapen och dyrbaraste klenoder. Därefter slöts högen.
Men Sigurd Ring var nu konung över hela Sverige och
Danmark.
Så lyktades det namnkunniga Bråvalla slag. Vissa
huvuddrag av denna den nordiska sagolitteraturens väldigaste
kamp ha av moderna forskare förflyttats från fantasins
till verklighetens värld, och slaget anses ha stått omkring
år 750 på den stora slätten norr om nuvarande Norrköping.
Bråvallaslaget betraktar man numera som slutakten i den
långvariga kampen mellan svear och götar. Att det skulle
ha utkämpats för att den gamle Harald Hildetand skulle få
dö en ärofull död, är ju ett påtagligt sagomotiv. Den
historiska verklighelen anses vara den, att östgötarne ända
dittills hade bevarat sin självständighet gent emot
sveakonungen men måhända i stället kommit i beroende av
Danmarks konung. Den omständigheten, att danska trupper
kämpade på samma sida som östgötarne, tyder därpå.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
