Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Sten Sture den yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talet blev Sten Sture en av den fosterländska romantikens
älsklingsgestalter; och så uppstod bilden av den ridderlige
ynglingen, som var alltför ädel och godhjärtad för den
onda, hårda tid, i vilken han levde. »Att emellertid den
verklige Sten Sture var en man av helt annat virke än
den så framställde, därom lämnar även en ytlig granskning
av hans handlingar intet tvivel övrigt», säger Gottfrid
Carlsson.
Redan i 1500-talets historieskrivning möter man också en
avvikande mening, nämligen av den landsflyktige svenske
ärkebiskopen Johannes Magnus. Hans åsikter äro så mycket
märkligare, som han var en utpräglad svensk patriot, ja
chauvinist, och nära förbunden med Sturepartiet. I egenskap
av prelat hyste han dock å andra sidan sympatier för Gustav
Trolles kamp mot statsmakten. Därför hade han förutsättningar
för att mindre ensidigt än flertalet samtida svenskar
bedöma den tragiska inbördeskampen. Visserligen sticker
Johannes Magnus ej under stol med ärkebiskopens hårda
kynne, men han betonar, att tvisten mellan honom och
riksföreståndaren onödigt tillspetsades genom bägges
ungdomliga hetsighet och benägenhet att sätta hårt mot
hårt. Och en ytterligare olycka var, att förbittringen
underblåstes av en del bland Sten Stures närmaste vänner. Det
var den tyvärr ej sällsynta företeelsen, att personer i mer
eller mindre oansvarig ställning begagna sitt inflytande hos
den, som har högsta makten, till att anstifta en brand, som
de sedan, när det gäller handling i stället för munväder,
sakna både mod och förmåga att släcka. Johannes Magnus
säger också, att till följd av dylika rådgivares »vrånga
oklokhet många goda och kloka män vände sig bort från den unge
regenten och började längta efter en annan styrelse». Till
och med en så hänsynslös natur som Svantes och Sten Stures
gamle vän Hemming Gadh började bli bekymrad över den
unge riksföreståndarens utmanande åtgärder mot både
andliga och världsliga stormän. »Den Sten Sture», säger
Gottfrid Carlsson, »som framkallat Hemming Gadhs bekymmer,
är icke någon vek och eftergivande personlighet utan
fastmer en styvsint självhärskare, som, trotsande på de lägre
folkklassernas pålitliga anslutning, håller kyrkans och den
världsliga aristokratins män i strama tyglar, och som under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
