Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Kristians egna och nutida historikers försök att rentvå honom från tyrannamnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I en proklamation, som Kristian utfärdade till Sveriges
folk dagen efter det stora blodbadet, lade han ansvaret
därför på ärkebiskopen och dem som fällt domen den 8
november. »Domstolen», säger han, »bestod av de visaste
män i Sveriges rike.» Han själv hade endast uppfyllt sina
plikter som svensk konung, när han verkställt domen och
i kraft därav låtit avrätta en samling förbrytare mot
svenska kyrkan. Endast därigenom hade han kunnat rädda
Sveriges övriga inbyggare, sina »käre undersåtar», undan
den bannlysning, som annars skulle ha drabbat dem alla.
Kristian underlåter emellertid att nämna, att de dömde
utgjort blott en ringa del av dem, vilkas huvud fallit för
bödelsyxan. Isynnerhet hade konungen dåligt samvete,
därför att två biskopar fått sätta livet till. Inför påven försökte
han urskulda sig genom att duka upp följande fantastiska
historia om anledningen till blodbadet. När fru Kristina
framlade 1517 års riksdagsbeslut, skulle undertecknarne
därav ha i förskräckelsen ämnat begå den skändliga
gärningen att sätta eld på krutförrådet under slottssalen. Men
lyckligtvis hade deras onda anslag i tid blivit upptäckt av
konungens folk, som i rättmätig vrede grep till vapen mot
nidingsmännen och nedgjorde dem. Nu ville olyckan, att
biskoparne Mattias och Vincentius råkade befinna sig bland
de angripna, vadan straffet kom att gå ut även över dem.
»Men», fortsätter Kristian, »då Vi sporde det, betogos Vi av
stor bedrövelse. Ty visserligen voro även biskoparne
brottsliga, men hade Vi i tid varskotts, så hade Vi förhindrat, att
man bar hand på dessa kyrkans män.»
Då dessa Kristians försök att undskylla sig icke gingo i
någon, hittade han på andra lögner. Till sist sköt han
skulden på Didrik Slaghecks »onda råd» och lät slå huvudet av
honom.
I fråga om dramat Stockholms blodbad äro de bevarade
akterna i målet på flere viktiga punkter inbördes motsägande.
Därför är också fältet öppet för stridiga hypoteser bland
specialforskarne. Själva huvudfrågan är, huruvida skulden för
blodbadet bör läggas övervägande på Kristian eller på Gustav
Trolle. I förra fallet blir blodsdramat ett planlagt brott eller
en plötslig nyck av en edsbrytande tyrann, som begagnar
sig av Trolle på ett sätt, som denne ej avsett. I senare fallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
