Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band II - 1. Sammanhängande kapitel - Avlatshandeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I allmänhet var det ordnat så, att avlatskrämaren själv
eller någon munk, som följde med honom, fått rätt att
mottaga köparens bikt och å påvens vägnar efterskänka straffen
för hans synder. Och denna befrielse från syndastraffen gällde
ej blott för den närmaste tiden utan ytterligare en gång,
när avlatsbrevets innehavare kände döden nalkas. På det
viset — kan man säga — gällde avlatsbrevet ej blott
följderna av de synder, man begått, utan också dem man skulle
begå, bara man hann bikta sig strax före sin död. Och så
kunde ett så groteskt fall tänkas inträffa, som följande ofta
anförda exempel på avlatens missbruk. En man, vilken väl
fått sitt avlatsbrev, rövade avlatskrämaren penningskrin
under förklaring, att för den syndens följder hade han ju rätt
till fullständig absolution på dödsbädden. Och vad
syndaångern beträffar, behövde den — och behöver även enligt
nutida romersk-katolsk uppfattning — ej innebära mer, än
att den felande är rädd för syndernas straffpåföljder.
Men avlaten gäller ju ändå blott de timliga straffen,
invänder man. Ja väl, men under de timliga straffen
innefattade kyrkan även skärselden, vars fasansfulla plågor
ju annars kunde räcka i tusentals år. Rätten att befria även
därifrån gav påven en väldig makt över människorna. Och
i kraft av en särskild påvlig bulla av år 1476 kunde avlat
förvärvas även åt de redan avlidnas själar. Än mera
neddrogs utdelningen av avlat genom vissa avlatskrämares mer
än lovligt affärsmässiga sätt att sälja avlatsbrev. De aktade
sig för att påpeka, att för avlat krävdes ånger, och nöjde sig
med att höra pengarna klinga mot kistbottnen.
Så hade avlatens utdelande — naturligtvis i strid
mot den romersk-katolska kyrkans egen
»ära — vid tiden för Luthers uppträdande urartat till
lett rent geschäft med syndernas förlåtelse» — för att
använda en framstående nutida kyrkohistorikers ord.
Avlatsbrevet hade helt enkelt blivit »en check på saligheten».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
