Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band II - 1. Sammanhängande kapitel - Några drag av Erik XIV:s misstänksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in i matsalen, förrän Hans Maj:t satt sig till bords, »på det
att icke något måtte bliva förbytt utav det, som framlagt
är, och i stället läggas något förgiftigt».
Eriks misstankar mot högadeln underblåstes av hans
allrådande sekreterare Göran Persson. Gunstlingen blev
så mycket farligare, som han bekläddes med makten att
åklaga inför den högsta domstol för hela riket, vilken Erik
upprättade under namn av Konungens högsta
nämnd. Det var en god tanke, att de, som dömts
orättvist av lagmännen, skulle kunna där söka rättvisa.
För visso fanns det också många missbruk och mycken
slapphet hos ståthållare och fogdar, många övergrepp och
våldsgärningar bland krigsbefälet att beivra. Men
olyckligtvis fick Göran Persson konungsnämnden alldeles i sitt
våld och förvandlade den till en sannskyldig blodsdomstol.
Under de sex år, som nämndens domböcker omfatta, hann
den döma 260 människor till döden. Rättvisligen måste
man dock komma ihåg, att dödsdomar över huvud taget voro
vanliga på en tid, då stöld straffades med galgen.
Framför allt riktade sig Eriks misstankar, som bekant,
mot Sturarne. Både ättens huvudman, herr Svante, och
hans son, Nils Sture, blevo av konungen använda i kriget
mot danskarne. Men deras sätt att utföra de uppdrag, Erik
givit dem, väckte konungens stora missnöje. Han såg däri
bevis på tredska och intriger. En dag fick Nils Sture till
sin häpnad höra, att Göran Persson låtit genom en trumpetare
och en skrivare offentligen utropa ej blott honom utan
ock hans broder Sten Sture, vilken stupat i sjöslaget vid
Bornholm, såsom »Sveriges rikes och Kungl. Maj:ts veterlige
förrädare, skälmar och bösewichter[1]». Därefter ställdes herr
Nils inför konungens nämnd och dömdes på grund av
uppenbar försumlighet i rikets tjänst till döden. Konungen
benådade honom visserligen till livet men lät honom i stället
vederfaras en ännu värre skymf än dödsstraff.[2]
Men när det visade sig, att folkets flertal tog parti för herr
Nils, blev Erik rädd och bad den förolämpade om ursäkt.
Till bevis på sitt förändrade sinnelag gav konungen honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
