Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IV - 1. Sammanhängande kapitel - Ett hetlevrat släkte - En uppryckningens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och begingo övervåld mot vakten. Den fick därför Kungl.
Maj:ts tillstånd att »skänka dem ett blylod eller tu», varefter
våldsverkarne skulle ligga där ogille.
Den gamle fänrik Lilljebjörn på Odenstad i Värmland —
för övrigt Erik Gustav Geijers svärfar — berättar i sina
minnen från sin ungdom i slutet av 1700-talet, att vid
marknaderna hörde ännu på den tiden slagsmål med till
folknöjena. »Från valplatsen sågos bondhustrur i släptåg föra
sårade män, pigor sina bröder eller älskare, avtvätta i någon
vattenpuss det levrade blodet på deras svullna ansikten och
därefter ömsint förfriska dem med öl och brännvin.» Vid ett
dylikt marknadsslagsmål såg Lilljebjörn en 70-årig bonde
på avstånd från de kämpande hoppa upp och ned och gråtande
slita sitt gråa hår. Då någon förstående själ lät den upprörde
åldringen erfara trösten av att äga deltagare i sin sorg över
människornas råhet och ondska, svarade den gamle
hedersmannen »sturigt och lett»: »I slika lekar har jag förr kunnat
vara med, men nu duger jag till intet.» Sade och fortfor att
gråta bitterliga. Men inte över människornas ondska.
I Lilljebjörns yngre dagar berättade också en gammal
brukspatron för honom följande betecknande händelse, som
tilldrog sig efter ett värmländskt gravöl på 1760-talet. Det
hade varit tre dagars gästabud, och mor i huset visste då
med sig, som hon yttrade, »att här inte varit minsta brist
på välfägnad så i vått som torrt, och att var och en haft sitt
tillbörliga rus. Men det oaktat är ingen värja blottad, ingen
örfil utdelad, ingens kläder sönderrivna, inga blånader eller
blodviten synliga, knappast ett dussin glas sönderslagna —
och det är på sådant folk, vi hädanefter måste lita, då
land och rike tarva försvar.» Och så grät den gamla goda
gumman ymniga tårar över ett förvekligat släkte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
